Alliansparti – nej tack

Idag skriver jag på SVD Brännpunkt kring min syn på det utspel som Carl B Hamilton gav uttryck för i TV4 i mitten av förra veckan. Hamilton förde då fram förslaget om att slå samman de fyra borgerliga partierna till ett gemensamt Alliansparti. Enligt Hamilton skulle en sådan lösning ge borgerligheten ökad styrka. Jag är av en annan uppfattning.

Min bevekelsegrund är inte att jag vill cementera fast det politiska landskapet precis som det ser ut idag eller att jag skulle vara motståndare till ökad samverkan mellan partier i syfte att nå långsiktiga lösningar. Tvärtom är jag den första att förorda mer samarbete – även över blockgränserna – i frågor av fundamental betydelse för den enskilda individen. Det kan handla om exempelvis skatter, pensioner, sjukförsäkringar eller arbetslöshetsförsäkring. Här har Folkpartiet tidigare visat på ett stort ansvarstagande och det finns inget som säger att så inte kan bli fallet igen. Den främsta orsaken till mitt motstånd mot Hamiltons tankar handlar om liberalismen och dess fortsatta utveckling.

Jag vill se en livskraftig liberalism som kan erbjuda svar på de samhällsutmaningar som vi gemensamt står inför. En liberalism som alltid tar den enskilda individen i försvar och som aldrig tillåter en enda person att falla igenom alla skyddsnät. En liberalism som ständigt är beredd att gå i opposition mot sin egen politik och som har modet att ta itu med främlingsfientlighet och antidemokratiska krafter.

Min bestämda uppfattning är att en sådan socialliberalt präglad rörelse inte skulle tillåtas växa och frodas inom ramen för ett Alliansparti där ett konservativt parti skulle hålla i taktpinnen. Därav min stora skepsis mot Hamiltons förslag.

Annons