Vårdföretagarna presenterade i veckan Vårdindikatorn avseende primärvård för fjärde kvartalet 2008 http://tinyurl.com/d9kbwh. Enligt undersökningen anser tre av fyra svenskar att det är viktigt att själv få välja vårdgivare. Vem som utför vården spelar liten roll för respondenterna. Om vårdgivaren är en offentligt finansierad privat aktör eller en offentlig aktör spelar liten roll för de tillfrågade. Det är vårdens kvalitet som är det viktigaste när vårdkonsumenterna väljer vårdgivare – det uppger 84 procent av respondenterna. Därefter följer i fallande ordning tillgänglighet, personlig service och korta väntetider. Vem som utför vården är endast avgörande för 1 av 10 tillfrågade när de väljer vårdgivare.
För mig som socialliberal ligger detta väl i linje med tanken om att det viktigaste inte är vem som är vårdgivare utan att verksamheten ifråga tillhandahåller en hälso- och sjukvård av hög kvalitet. En annan viktig slutsats som enligt mitt förmenande låter sig göras utifrån ovan nämnda undersökning går att finna i de frågeställningar som Vårdföretagarna formulerat. Det handlar uteslutande om offentligt finansierad hälso- och sjukvård – oavsett utförare.
Försäkringsförbundet publicerade början av mars statistik över antalet privata sjukförsäkringar i landet http://tinyurl.com/d48rvf. Statistisk som ger vid handen att närmare 360 000 svenskar hade en privat sjukförsäkring under 2007. I det stora hela motsvarar detta en försvinnande liten del av den samlade populationen – cirka 4 procent – av landets invånare men det handlar om ett stadigt växande fenomen. Kopplas detta till Vårdindikatorn där drygt hälften av de tillfrågade uppger att max en dags väntetid för att träffa en läkare är acceptabelt riskerar det att uppstå en skiljelinje mellan människors förväntningar och hälso- och sjukvårdens möjligheter att möta dessa. Skarpast krav på korta väntetider ställer den del av befolkningen som i störst utsträckning yrkesarbetar, det vill säga personer i åldern 23-56 år. På vilket sätt är detta då problematiskt? Hur kan en företrädare för ett liberalt parti betrakta detta i termer av en bekymmersam utveckling? Därför att det är ett tydligt tecken på att en allt större grupp människor i vårt land hyser tvivel inför huruvida hälso- och sjukvården klarar av att leva upp till de krav som kan och bör ställas på den.
I förlängningen riskerar denna utveckling att underminera tanken om en solidariskt finansierad hälso- och sjukvård där det är vårdbehovet som sätts i första rummet – oavsett plånbokens storlek.
Ytterst är det politikens uppgift att säkerställa en god hälso- och sjukvård med hög tillgänglighet. Jag anser inte att det är rimligt att en skattebetalare ska behöva betala två gånger för samma produkt. Det är på detta sätt som grogrunden för privata sjukförsäkringar dras undan. Inte genom att införa förbud eller försvåra för människor att teckna dylika försäkringar.
Socialliberal i Sörmland 