Ökad valfrihet i Sörmland

08 mars 2013

Frågan om medfinansiering inom ramen för den skattefinansierade hälso‐ och sjukvården är en omdiskuterad fråga. Problemtiken kretsar främst kring det rimliga i att en patient ska kunna betala ur egen plånbok för att finansiera delar av sin behandling. Från politiska partier såväl till höger som vänster har det höjts röster för att medfinansiering skulle riskera att leda till att en urholkning av den solidariska sjukvårdspolitik som i årtionden värnats i vårt land. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att redan idag får patienter stå för en betydande del av kostnaden vid tandläkarbesök, sjukresor och inköp av läkemedel. Inom vården har patientavgifterna successivt höjts och utgör i praktiken redan en form av medfinansiering.

Ett ingrepp som diskuterats flitigt i anslutning till medfinansiering är katarakt eller grå starr. Idag erbjuder den offentliga vården en standardlins som snabbt läks fast och där korrigeringar är svåra att genomföra om patienten inte är nöjd med resultatet. Det finns även möjlighet att erbjuda avancerade linser som korrigerar brytningsfel som översynthet, närsynthet, astigmatism och som gör att patienten slipper läsglasögon. Trots detta är standardlinsen det val som erbjuds. Orsaken stavas pengar då den avancerade linsen kostar cirka 10 000 kronor mer per öga än standardlinsen. En kostnad som den offentliga vården inte anser sig ha råd att finansiera. Då kan medfinansiering vara ett bra alternativ.

Fram till denna vecka har det dock endast varit två landsting, Stockholm och Halland, som erbjudit sina patienter möjlighet att på egen hand lägga till mellanskillnaden mellan standardlinsen och den avancerade linsen. Mot denna bakgrund är det glädjande att vi i majoriteten fattat ett beslut som innebär att även Sörmland kan fogas till de landsting som erbjuder medfinansiering och därmed ökad valfrihet för patienten. Ett beslut med tydlig liberal prägel där vården formas efter den enskilde individens behov.


Hållbar utveckling – kostnad idag eller nödvändig satsning för framtiden?

07 mars 2013

Vid det senaste sammanträdet med landstingsfullmäktige blossade en debatt upp kring den nya Hållbarhetsnämndens vara eller icke vara. Till trots för att nämnden inrättades i och med att fullmäktige fastställde budget 2013-2015 i november förra året. Frågan denna gång handlade om reglementet för nämnden. Detta tog emellertid den politiska oppositionen som intäkt för kritisera nämnden som sådan. Ett agerande som möjligen var en aning märkligt men knappast förvånande.

För mig som är politiskt ansvarig för en verksamhet – sjukvård – som ständigt brottas med vardagens problematik är det inte alltid enkelt att höja blicken och blicka mot framtiden. Min uppfattning är därför att landstinget behöver ett organ som kan fokusera på långsiktighet, kvalitet och effektivitet i arbetet med social och ekologisk hållbarhet. Ett organ som stärker arbetet med mänskliga rättigheter, miljö och klimat, folkhälsa, demokratiutveckling och etik.

Det är viktigt att understryka att Hållbarhetsnämnden inte ska vila på hanen. Tvärtom ska nämnden redan från start vara mycket aktiv i det strategiska arbetet för social och ekologisk hållbarhet. De budgetmedel, 10 miljoner kronor, som landstingsfullmäktige ställt till nämndens förfogande ska nyttjas för strategiska satsningar, enskilda aktiviteter och projekt som stödjer landstingets strävan att bli Sveriges friskaste län år 2025. Ingen Sörmlänning behöver således vara orolig för att en enda krona av de ekonomiska medel som nämnden kan nyttja under 2013 ska användas till något annat än beslut som fattas med goda verksamhetsmässiga och ekonomiska underlag till gagn för medborgarna. Låt arbetet börja!


Det är dags att höja sjuksköterskornas löner

24 februari 2013

I en artikel i Södermanlands Nyheter får jag kritik från Vårdförbundets ordförande i Sörmland med anledning av det nyhetsbrev som jag skickat till länets Folkpartister. Enligt ordföranden ifråga ska jag som politiker ”inte blanda mig i de pågående löneförhandlingarna”.

Det är viktigt att tydliggöra att jag varken funnits med förhandlingsrummet eller för den delen dikterat några villkor till landstingets tjänstemannaledning som är arbetsgivarens representant i de samtal som förs. Däremot är jag självklart informerad om hur förhandlingarna fortlöper och vilka eventuella krav som framförs från Vårdförbundet. Något annat vore mycket märkligt då personalkostnader utgör närmare 2,5 miljarder kronor av den budget som jag har det yttersta ansvaret för.

I det nyhetsbrev som jag kritiseras för understryker jag vikten av att landstinget kan behålla och rekrytera medarbetare för att säkerställa en fortsatt god hälsoutveckling för den enskilde Sörmlänningen. Att utgångspunkten i de nu pågående förhandlingarna är att gå från ord till handling när det gäller förbättrade lönevillkor för de närmare 2 000 sjuksköterskor som arbetar i landstinget. Att utbildning ska värderas högt och synas i den enskilde medarbetarens lönekuvert. Något som kräver en riktad lönesatsning på sjuksköterskorna. 1 500 kronor mer till samtliga sjuksköterskor. 500 kronor extra till samtliga vidareutbildade sjuksköterskor. 800 kronor extra till samtliga sjuksköterskor som idag har en arbetstidsförkortning i utbyte mot att den växlas in i pengar.

För en heltidsarbetande sjuksköterska innebär det 2 300 kronor eller mer per månad. För en heltidsarbetande specialistsjuksköterska innebär det 2 800 kronor eller mer per månad. Därtill innebär förslaget att den genomsnittliga ingångslönen för en nyanställd sjuksköterska höjs till 24 000 kronor per månad.

Att jag som ansvarstagande majoritetspolitiker inte skulle tillåtas utrycka min uppfattning och delge den till liberaler i länet finner jag märkligt. Tvärtom är det en viktig del av mitt förtroendeuppdrag att kommunicera och föra en dialog med såväl partivänner, medborgare, medarbetare och de fackliga organisationerna. Något som även innebär att jag anser mig ha frihet att uttala min besvikelse över att Vårdförbundet vid sittande bord förkastade landstingets bud med hänvisning till ”principskäl”. Att Vårdförbundet lokalt i Sörmland låst fast sig vid en arbetstidsförkortning som innebär att 15 minuter per dag värderas högre än de 800 kronor per månad som en växling av arbetstidsförkortning till lön skulle ge för de berörda sjuksköterskorna.

Nu återstår att se hur de kommande förhandlingarna utvecklar sig. Min förhoppning är att Vårdförbundet accepterar landstingets bud och därigenom säger ja till en genomsnittlig löneökning för varje sjuksköterska i Landstinget Sörmland på 2 300 kronor per månad eller mer. Det vore en mycket positiv utveckling för både de enskilda sjuksköterskorna och landstinget som helhet.


Det öppna landstinget

19 februari 2013

Idag går det i tidningen Vårdfokus att ta del av hur oppositionsledaren Magnus Leiviks önskemål om att få praktisera i den sörmländska vården hanterats. I korthet handlar det om att Leivik fick ett negativt besked från hälso- och sjukvårdsförvaltningen med motiveringen att det var ”ogörligt” av sekretesskäl. Bakgrunden till detta var en juridisk bedömning som gav vid handen att besök av denna typ skulle kräva samtycke från varje enskild patient. Sedermera visade det sig att så inte var fallet och Leiviks begäran hörsammades.

Min utgångspunkt är att det ska finnas en stor öppenhet när det gäller förtroendevaldas möjlighet – såväl opposition som majoritet – att ta del av den högkvalitativa verksamhet som varje dag bedrivs i Landstinget Sörmland. En syn som även delas av hälso- och sjukvårdschef Jörgen Striem som var oerhört tydlig i Vårdfokus kring värdet av att Leivik och andra politiker intresserar sig för hälso- och sjukvårdens utveckling. Sörmland ska vara det öppna landstinget. Oavsett om det gäller rätten för enskilda individer att välja vårdgivare – privata och offentliga – i andra delar av landet eller för den delen oppositionens möjlighet att praktisera i landstingets verksamheter.

Som hälso- och sjukvårdslandstingsråd välkomnar jag att oppositionsledaren ges möjlighet till praktik i verksamheterna. Det skapar en ökad förståelse och därigenom bättre förutsättningar för oss i den politiska ledningen att föra en konstruktiv dialog med oppositionen kring de utmaningar som landstinget står inför idag, imorgon och i framtiden.


Låt Folkpartiet gå till val utan Alliansen

11 februari 2013

I dagens upplaga av Expressen upprepar jag den syn som jag fört fram i en rad sammanhang. Det är dags att Folkpartiet har modet att gå till val 2014 på en tydlig liberal politik. Jag utvecklade denna tankegång i ett debattinlägg på SVT Debatt strax innan jul.

För mig är det viktigt att det nya partiprogram som Folkpartiet ska fatta beslut om i höst får möjlighet att utgöra grunden för den politik som vi liberaler söker väljarnas stöd för i september 2014. Det är inte rimligt att Folkpartiet före valet ska förhandla bort centrala liberala värden till förmån för att säkra ett fortsatt moderat regeringsinnehav.

Låt oss liberaler ha det politiska modet att ta upp kampen med partier såväl till höger som vänster. Låt oss ha modet att vara tydliga med att en framåtsyftande liberal politik allt som ofta står i motsättning till en konservativ förvaltningspolitik.

Låt därför Folkpartiet gå till val utan Alliansen.


Det är dags för en tredje pappamånad

11 november 2012

I veckan presenterade Statistiska Centralbyrån (SCB) en rapport som visar att jämställdhetsarbetet i vårt land trampar vatten. Det händer inte tillräckligt för att stärka jämställdheten mellan kvinnor och män. En utveckling som är mycket oroväckande.

Under 2011 tog kvinnor ut närmare tre fjärdedelar av föräldradagarna. De senaste 20 åren har kvinnorna minskat sitt obetalda arbete med 1 timme per dygn. Under samma period har männen ökat sitt obetalda arbete med 8 minuter. En skev fördelning som medför negativa konsekvenser för kvinnor när det gäller möjligheten till ekonomisk självständighet. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) har visat att varje ytterligare månads föräldraledighet för kvinnan sänker hennes framtida årsinkomst med nära 7 procent. Något som i sin tur innebär att kvinnor endast får 70 procent av männens livslön i form av pension. Kvinnor i vårt land betalar varje dag ett högt ekonomiskt pris för bristen på jämställdhet.

Det är inte rimligt att kvinnor ska tvingas ta merparten av ansvaret för barn och hem under förespeglingen att det handlar om att värna den enskilda individens frihet. Inom den liberala idétraditionen finns ett talesätt som säger: ”Min frihet får aldrig göra någon annan ofri.” Trots detta blir argumentet mot en mer individualiserad föräldraförsäkring allt som oftast att det skulle kringskära den enskilda familjen handlingsutrymme. Tesen som framförs är att det är vid familjens eget köksbord som beslut om föräldradagarna ska fattas. Det är ett sympatiskt förhållningssätt men fakta talar sitt tydliga språk. Utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle går för långsamt. Att värna mannens frihet inom föräldraförsäkringen innebär i realiteten att kvinnans frihet begränsas. Det är inte acceptabelt.

När Folkpartiet utmanade gamla maktstrukturer och drev igenom den första pappamånaden 1995 ledde det till en positiv effekt på uttaget av föräldradagar bland landets pappor. Före den första pappamånadens införande uppgick mäns uttag av föräldradagarna till 6 procent. 2011 hade pappornas uttag nära nog fyrdubblats till 24 procent. Pappor i vårt land vill och kan ta ett större föräldraansvar. Det kräver emellertid politiska beslutsfattare som har modet att genomföra reformer som stödjer ett mer jämställt uttag av föräldradagar. Tjänstemännens centraorganisation (TCO) har lagt fram ett antal förslag i syfte att driva på utvecklingen mot att Sverige ska bli ett mer jämställt samhälle. Förslag som Folkpartiet har all anledning att lyssna noga till. Inte minst gäller det införandet av en tredje pappamånad. En viktig reform som måste prioriteras. Inte imorgon utan redan idag.

Folkpartiet har en stolt tradition i kampen för kvinnor och mäns lika rättigheter. Otaliga är de liberala kvinnor och män som sedan 1800-talet gjort djupa avtryck i den svenska jämställdhetshistorien. Det ska även fortsättningsvis vara en grundläggande liberal uppgift att stärka jämställdheten i vårt land. Det är därför hög tid att Folkpartiet återigen går före och driver igenom en tredje pappamånad. Ytterst handlar det om allas rätt att förverkliga sina livsdrömmar i ett jämställt Sverige.


Finansministern har fel

08 september 2012

I Ekots lördagsintervju avvisar finansminister Anders Borg tanken om ett höjt tak i arbetslöshetsförsäkringen. Enligt Borg skulle en höjning av a-kassan ”kosta uppemot 30 000 jobb”. Ett uttalande som bygger på tesen att alltför generösa socialförsäkringar bidrar till att den enskilda individens drivkraft att söka ett nytt arbete minskar.

Idag står 2 av 3 arbetslösa utanför arbetslöshetsförsäkringen. Endast tio procent av de heltidsarbetande som blir arbetslösa får 80 procent av den tidigare lönen. Då taket inte räknats upp på närmare tio år är maxersättningen från a-kassan under 50 procent av genomsnittslönen i vårt land. Statsminstern Fredrik Reinfeldt har vid ett flertal tillfällen hänvisat till att detta inte är ett särskilt stort problem då ”allt fler tecknar inkomstförsäkringar”. Det är ett synsätt som bidrar till att löntagare och småföretagare runt om i Sverige tvingas betala två gånger för att få en dräglig trygghet vid arbetslöshet. Först via en försäkringsavgift till a-kassan och därefter genom en avgift till en tilläggsförsäkring för att täcka det inkomstbortfall som det offentliga systemet inte erbjuder. Enligt min mening är detta en extremt problematisk utveckling. I förlängningen riskera regeringens nuvarande hållning att urholka det allomfattande socialförsäkringssystem som varit en av grundstenarna för den svenska välfärden.

I Borg och Reinfeldts värld är a-kassan att likställa med ett bidrag. Det är inte med verkligheten överensstämmande. Tvärtom handlar det om en omställningsförsäkring som ska fungera som en trygghet när den enskilde individen befinner sig mellan två arbeten. Fackförbundet TCO har påvisat att då stora tjänstemannagrupper på arbetsmarknaden har lönenivåer som är dubbelt så höga som dagens takbelopp i a-kassan blir inkomsttryggheten mycket bristfällig. En välutbildad ingenjör i en kunskapsintensiv bransch tvingas klara sig på mindre än hälften av sin tidigare inkomst i händelse av arbetslöshet. Om inte denne ingenjör tecknar en privat tilläggsförsäkring som täcker inkomstbortfallet.

Min bestämda uppfattning är att ett höjt takbelopp i a-kassan är en nödvändig del av en arbetslöshetsförsäkring som både ger inkomsttrygghet för landets arbetstagare men som också premierar utbildning och kompetens. Det är inte rimligt att en enskild individ ställs inför en privatekonomisk katastrof under en period av arbetslöshet där fokus istället borde vara inriktat på att hitta ett nytt arbete.

En generös arbetslöshetsförsäkring som ger ett reellt skydd är inte att betrakta som ett bidrag utan som ett centralt verktyg för att upprätthålla arbetslinjen. En prioriterad uppgift är därför att utveckla och slå vakt om ett välfungerande offentligt försäkringssystem. Utgångspunkten ska alltid vara att öka individens frihet. Min uppmaning till Borg och Reinfeldt är tydlig: Höj taket i a-kassan!


Alliansparti – nej tack

11 juli 2012

Idag skriver jag på SVD Brännpunkt kring min syn på det utspel som Carl B Hamilton gav uttryck för i TV4 i mitten av förra veckan. Hamilton förde då fram förslaget om att slå samman de fyra borgerliga partierna till ett gemensamt Alliansparti. Enligt Hamilton skulle en sådan lösning ge borgerligheten ökad styrka. Jag är av en annan uppfattning.

Min bevekelsegrund är inte att jag vill cementera fast det politiska landskapet precis som det ser ut idag eller att jag skulle vara motståndare till ökad samverkan mellan partier i syfte att nå långsiktiga lösningar. Tvärtom är jag den första att förorda mer samarbete – även över blockgränserna – i frågor av fundamental betydelse för den enskilda individen. Det kan handla om exempelvis skatter, pensioner, sjukförsäkringar eller arbetslöshetsförsäkring. Här har Folkpartiet tidigare visat på ett stort ansvarstagande och det finns inget som säger att så inte kan bli fallet igen. Den främsta orsaken till mitt motstånd mot Hamiltons tankar handlar om liberalismen och dess fortsatta utveckling.

Jag vill se en livskraftig liberalism som kan erbjuda svar på de samhällsutmaningar som vi gemensamt står inför. En liberalism som alltid tar den enskilda individen i försvar och som aldrig tillåter en enda person att falla igenom alla skyddsnät. En liberalism som ständigt är beredd att gå i opposition mot sin egen politik och som har modet att ta itu med främlingsfientlighet och antidemokratiska krafter.

Min bestämda uppfattning är att en sådan socialliberalt präglad rörelse inte skulle tillåtas växa och frodas inom ramen för ett Alliansparti där ett konservativt parti skulle hålla i taktpinnen. Därav min stora skepsis mot Hamiltons förslag.


Inte på min bakgård

25 juni 2012

I decennier har Folkpartiet varit den starkaste borgerliga rösten för en solidarisk välfärdsstat. Liberaler i riksdag, i landsting, i regioner och i kommuner runt om i vårt land har stått upp för de individer som befinner sig i det glömda Sverige. Att vara socialliberal handlar för mig om varje dag stå upp för en humanistisk människosyn präglad av solidaritet och rättvisa. Det handlar om att ha det politiska modet att gå emot strömmen för att i ett längre perspektiv säkerställa en god samhällsutveckling som kommer alla medborgare i vårt land till gagn. Vi liberaler har gjort det genom att ständigt återkomma till det liberala frihetsbegreppet. Den enes frihet kan aldrig tillåtas att inkräkta på någon annans frihet. Min frihet får aldrig göra någon annan ofri.

Mot denna bakgrund kan frågan om sprututbyte eller ej tyckas vara en liten detalj i det stora samhällsbygget. Jag får ofta frågan om mina skäl för att jag tydligt engagerat mig för att landstinget ska initiera ett sörmländskt sprututbytesprogram. För mig har svaret alltid varit detsamma. Ytterst handlar det om allas rätt till en jämlik hälsa. 

Jag kan inte acceptera ett samhälle där människor sorteras bort eller tillåts falla igenom alla sociala skyddsnät. Införandet av ett sprututbytesprogram i Sörmland handlar för mig främst om en folkhälsoinsats riktad till en grupp extremt utsatta människor. Genom att öka kontaktytorna mellan sjukvården, socialtjänsten och en i stora delar ljusskygg grupp individer öppnar vi vägar för den enskilde missbrukaren till samhällets hjälpinsatser och rehabilitering. Det ska alltid vara den främsta bevekelsegrunden för ett sprututbytesprogram. Att ge varje individ sin frihet tillbaka genom ett liv utan droger.

När landstinget riktade frågan om samverkan kring ett sprututbytesprogram till länets kommuner blev gensvaret ljumt. Endast Nyköping och Vingåker har till dags dato uttryck en vilja att inleda samtal. Märk väl. Samtal. Inte ett entydigt ja. Övriga kommuner har förhållit sig negativt. Jag har full respekt för det. Samtliga demokratiska församlingar i länet har självklart sina egna bevekelsegrunder för de beslut man fattar. För mig som länspolitiker finns ingen anledning att ifrågasätta detta.

Det som emellertid gör mig en aning fundersam är ett inslag som kunnat höras i SR P4 Sörmland under eftermiddagen. Rapporteringen följde av en fråga till mig i samma radiokanal i morse kring hur en tänkbar samverkan med Vingåkers kommun kring sprututbyte skulle kunna utformas. Mitt svar var att en lösning skulle kunna vara ett mobilt team som utgick från Kullbergska sjukhuset i Katrineholm. På samma sätt som andra mobila team i den västra länsdelen idag arbetar till gagn för patienter inom såväl psykiatri som specialiserad sjukvård i hemmet. Jag uttalade i samma andetag att landstinget självklart ska föra ett samtal med Katrineholm kring hur ett sådant program ska utformas med respekt för det ställningstagande som kommunen intagit.

Svaret från kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm kom snabbt, var kort och mycket koncist: ”Vi vill inte ha det här i Katrineholm överhuvudtaget”.

För att ytterligare understryka sin hållning la kommunstyrelseordföranden ifråga även till följande argument. Om landstinget inleder samverkan med Vingåker bör ett eventuellt mobilt team ha sin bas i Nyköping. Här kan det vara på sin plats att påpeka att avståndet mellan Vingåker och Katrineholm är drygt 2 mil medan samma avstånd mellan Vingåker och Nyköping uppgår till över 8 mil enkel väg.

Tänk om frågeställningen som vi istället ägnade tid och kraft åt, i samverkan mellan landsting och kommun, var:

Hur ska vi tillsammans säkerställa en fortsatt god hälsoutveckling för den enskilde Sörmlänningen?

Oavsett om det handlar om att stärka hälsan hos en medelålders svensk man, en ung papperslös kvinna från Somalia, ett barn från Frankrike med romskt ursprung eller en sprutmissbrukare från Vingåker. Svaret är tyvärr alltför ofta detsamma runt om i vårt land. Inte på min bakgård. Det är minst sagt beklagligt.


Hög tid att finansministern agerar

23 mars 2012

I mars förra året överlämnades den statliga utredningen Likvärdiga förutsättningar (SOU 2011:39) till regeringen. Sedan dess har inget hänt. Ingen proposition har lagts för att förverkliga den eniga parlamentariska sammansatta kommitténs förslag. Inga initiativ har tagits av finansminister Anders Borg. Detta är beklagligt. Idag riktar därför jag och mina majoritetskollegor i Landstinget Sörmland en fråga i ämnet till finansministern i Dagens samhälle. Vår ambition är att understryka vikten av att ett beslut fattas skyndsamt i denna viktiga fråga.

Det grundläggande syftet med att en modell för kostnadsutjämning är att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting att kunna ge sina invånare likvärdig service oberoende av skattekraft och strukturella kostnadsskillnader. Så är inte fallet idag. Tvärtom är det nuvarande systemet för kostnadsutjämning konstruerat på ett sådant sätt att det är möjligt för enskilda landsting och regioner att påverka utfallet av modellen på ett sätt som inte speglar det faktiska vårdbehovet och vårdtyngden i det aktuella länet. Främst handlar det om att praxis för diagnostisering och grad av rapportering i slutenvård skiljer sig markant åt mellan landstingen/regionerna. I vissa län används begreppet ”bidiagnoser” frekvent vilket i sin tur ger ökade intäkter utan att detta med nödvändighet betyder att patienterna är mer vårdtunga än i andra län.

Det centrala för mitt vidkommande är att finansminister Anders Borg lyssnar till det viktiga arbete som genomförts av kommittén och fattar de beslut som krävs för att skapa en rättvisare fördelning av resurser till de patienter som har störst behov.

Ytterst är det en fråga om att ge invånare i alla delar av vårt land samma möjligheter att ta del av god samhällsservice – oberoende av var den enskilda individen bor.