I veckan uttalade sig det moderata oppositionsrådet Magnus Leivik i SR Sörmland med anledning av en rapport som presenterats kring effekterna av fyra månader med kapacitetsanpassning inom den sörmländska vården. Enligt Levik är rapporten inte fullständig och därtill inte gjord av en oberoende part. Vidare hävdas att landstingets egen hälso- och sjukvårdsförvaltning, som arbetat fram rapporten, ”glömmer” att ta med stora kostnader för att patienter sökt vård i andra landsting.
Jag kan inte annat än beklaga att det moderata oppositionsrådet väljer att rikta udden för sin kritik mot hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Syftet är minst sagt oklart och det är tydligt att ett sådant agerande endast skapar misstro och osäkerhet. Inte bara hos de sörmlänningar som tar del av det moderata budskapet men än allvarligare bland alla de medarbetare som varje gör en god insats inom vården i vårt län. Självklart ska den politiska oppositionen ifrågasätta majoritetens politik och därigenom bidra till eftertanke och förhoppningsvis kloka förändringar när så är befogat. Det ser jag som en grundbult i det demokratiska systemet. I detta fall ställer jag mig emellertid frågan:
Om moderaterna är av uppfattningen att vi som förtroendevalda inte kan lita på att de uppgifter som hälso- och sjukvårdsförvaltningen tar fram är korrekta och därför kräver oberoende utredare – hur ska vi då agera i framtiden? Vilka andra rapporter ska kräva extern granskning för att leva upp till moderaternas krav? Ekonomiska månadsrapporter? Delårsrapporter? Årsredovisningar?
Sedan kan jag konstatera att det förekommer direkta felaktigheter i de uttalanden från oppositionsrådet som finns återgivna i massmedia. När det exempelvis hävdas att utvärderingen ”glömmer” att ta med kostnader för att patienter sökt vård i andra landsting stämmer detta inte. I rapporten redovisas tydligt att antalet patienter som remitterats till andra län ökat med 95 personer jämfört med motsvarande period 2010 till en sammanlagd kostnad som uppgår till cirka 4,3 miljoner kronor. Detta är med andra ord inget som har ”glömts” bort. I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att det inte enbart handlar om kostnader för utomlänsvård till följd av kapacitetsanpassningen utan även om brist på operationssköterskor och kirurger.
Vidare påstås att tillgänglighetssiffror inte redovisas. Detta stämmer inte. Tvärtom går det finna aktuella tillgänglighetssiffror avseende landstingets efterlevnad av den lagstadgade vårdgarantin i utvärderingen. I rapporten framgår att, trots en alltför låg tillgänglighet, kan landstinget under samtliga månader hösten 2011 redovisa en högre tillgänglighet till behandling än motsvarande period föregående år då kapaciteten var 100 procent. Därtill pågår ett intensivt arbete med produktions- och kapacitetsplanering inom vården med bland annat länsövergripande operationssystem.
Mot bakgrund av ovanstående hyser jag en del farhågor kring moderaternas ambition att på ett konstruktivt sätt delta i det pågående arbetet med framtidens hälso- och sjukvård och vilka uppdrag länets fyra sjukhus ska ges. Det är ingen hemlighet att det kommer att krävas kraftfulla åtgärder för att på lång sikt säkerställa en god utveckling för den sörmländska vården – såväl för verksamhet som ekonomi. Och majoriteten har varit tydlig med att den tidigare politiska linjen att allt mer vård ska ”tas hem” har nått vägs ände. Patienter kan inte låsas in inom länets gränser. Det kommer att krävas en öppenhet mot omvärlden och modet att våga ta bladet från munnen och kommunicera budskapet att den vård som individen behöver ofta även fortsättningsvis ska finnas i dennes närhet. Vård som däremot sker mer sällan kommer inte med nödvändighet att finnas på samtliga sjukhus i länet eller för den delen överhuvudtaget i länet.
Min absoluta förhoppning är fortfarande att moderaterna ska ha modet att ta ett gemensamt ansvar med majoriteten – även om det säkerligen kommer att blåsa snålt under processens gång. Tyvärr har jag alltmer börjat att tvivla på den genuina viljan.
Socialliberal i Sörmland 