Eskilstuna-Kurirens ledarsida skriver idag under rubriken ”Bilden av ett misslyckande” att landstingsmajoriteten inte har grepp om ekonomin. Tesen är att det finns två stora problem med den politiska styrningen i Landstinget Sörmland. För det första att de beslut som fattas innebär ad hoc-lösningar. För det andra att oförmågan att ta de stora greppen på vårdens problem förhindrar reformer som ger landstinget en organisation som tål påfrestningar och som håller tillbaka kostnadsökningar över tid.
För några månader sedan var tonen en annan från den liberala ledarsidan. Då argumenterade Alex Voronov och c/o under rubriken ”Dags att sluta krisa” för behovet av att det kommande arbetet med att nå en ekonomi i balans tog avstamp i tre centrala punkter: långsiktighet, krismedvetenhet och struktur. Min uppfattning då som nu är att det var välgörande att ta del av en ledare som resonerade kring den problematik som omgärdat de otaliga krispaket som tagits fram i landstinget genom åren. Inte därför att viljan eller ambitionerna bakom respektive beslut varit fel utan därför att det ofrånkomligen inneburit oro för personal, patienter och medborgare. Här fanns ingen skiljelinje mellan den politiska majoritetens uppfattning och den bild som ledarsidan vid detta tillfälle förde fram.
Det grundläggande problemet med dagens ledare är att skribenten, i sin iver att klistra på epitet ”misslyckande”, bortser från den faktiska situationen. Sedan majoriteten tog över ansvaret för landstinget 2008 har vår främsta utmaning varit att få ordning på den ekonomiska situationen. Landstinget kan idag redovisa en ekonomi i balans för samtliga verksamhetsområden undantaget vården. Tidigare års underskott är återbetalda. Medel finns avsatta i en buffertfond för framtida utmaningar. Inga långfristiga skulder finns. Innebär då detta att allt är frid och fröjd? Svaret är nej.
Den sörmländska vården går mot ett underskott på minus 246 miljoner kronor och det är ett faktum att budgeten ska hållas inom de ramar som landstingsfullmäktige fastslagit. Verksamheten måste ofrånkomligen anpassas efter de intäkter som finns att tillgå. Då kan inte majoriteten tillåta oss att så lättvändigt som ledarsidan föreslår idag betrakta 2011 som ”ett förlorat år”. Vi kan inte sitta stilla och enbart förlita oss på att kommande strukturella åtgärder ska vara universallösningen för all tid och evighet. Tvärtom har vi ett ansvar gentemot skattebetalarna i Sörmland att förvalta och förädla de medel som står till vårdens förfogande. Ett antal smärtsamma men nödvändiga beslut fattades därför under våren och sommaren för att söka komma tillrätta med den ekonomiska obalansen. I den senaste månadsrapporten för Länssjukvårdsnämnden går det att utläsa att kostnadsökningstakten nu sjunker, att personalkostnaderna minskar och att de åtgärder som vidtagits beräknas ge närmare 50 miljoner kronor i ekonomisk effekt 2011. Mot bakgrund av detta är det därför en närmast remarkabel nyhet när ledarskribenten slår fast att ”sparpaketet gav absolut inga besparingar”.
Majoriteten är medveten om att det kommer att krävas fortsatt kraftfulla och kännbara åtgärder för att säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling för den sörmländska vården. Det finns ingen quick-fix eller mirakelmedicin. Det är därför som majoriteten, i landstingsbudgeten, slagit fast att vi avser att inleda ett strategiskt arbete med att ta fram utvecklingsplaner för länets tre somatiska sjukhus. Ett arbete där sjukhusens uppdrag tydliggörs och kopplas samman med de framtida fastighetsinvesteringar som landstinget står inför och den regionbildning som är i vardande. Ett arbete där inte struktur utan innehåll står i centrum. Ett arbete där även den politiska oppositionen kommer att ha alla möjligheter att delta. Ytterst handlar det om att skapa långsiktiga förutsättningar för att säkerställa en fortsatt god och jämlik vård för den enskilde Sörmlänningen.
Med detta som utgångspunkt vore det välgörande om även ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren valde att återvända till den inställning som fördes fram så sent som i mars månad detta år:
”Det är dags att alla hjälps åt för att få slut på den långvariga krisen i landstinget.”
Ekonomin är just nu hanterbar. Av intresse är att reduceringen av antal vårdplatser till 90% forfarande medger ytterligare neddragningar, kanske till ”ferie-/semesternivån 75&. Detta bör debatteras. Läkartillgängligheten inkl hyrläkare är också under kontroll. En faktor värd vårdpolitisk belysning är de kraftigt ökande kostnaderna för avancerade mediciner. Behövs smarta riksupphandlingar? Betänk nyttan/värdet för den enskilde av t.ex. livsuppehållande mediciner. Dyra, javisst, men vad är ett års livslängdsförlängning värd? En social rättvisefråga!
Vidare kräver återtagningen av uppskjutna investeringar betydande belopp. Våra tre sjukhus går bra och uppskattas av patienterna. Närhetsprincipen ger trygghet och de flesta inser nu att specialister inte kan finnas på alla tre sjukhusen.
Ledarsidan i EK bör hänvisa till fakta för sin kritik.
Blivande storregion kan komma att innebära ytterligare rationalíserings- och samverkansfördelar.