Mitt debattinlägg i Dagens Nyheter den 10/8 kring den problematik som finns kring Kömiljarden har givit upphov till en debatt om det nuvarande systemets utformning. I en replik till mig i DN den 11/8 skriver socialminister Göran Hägglund att det inte finns fog för mig att hävda att Kömiljarden haft negativa effekter när det gäller kroniskt sjuka patienters vårdbehov. Socialministerns slutsats är att då vårdköerna i Sverige aldrig varit kortare än idag är allt frid och fröjd.
Det problematiska med Hägglunds resonemang är att det endast fokuserar på tillgänglighet och därmed blundar för de negativa konsekvenser som ett sådant synsätt kan får för den enskilde individen. Jag har sedan mitt inlägg publicerades blivit kontaktad av sjukvårdspersonal i såväl mitt eget län som övriga delar av landet. Läkare och sjuksköterskor som vittnar om att Kömiljardens nuvarande utformning bidrar till att exempelvis multisjuka äldre i behov av återbesök får stå tillbaka för att tillgänglighetssiffrorna ska leva upp till regeringens krav. Detta är något som även manifesteras i en replik till socialministern i DN den 17/8 där tre överläkare instämmer i min kritik och lyfter fram behovet av att man ”i svensk sjukvård skapar en ordning där det medicinska utfallet för den enskilde står i centrum. Först då kan man verkligen tala om en vårdgaranti för medborgaren”.
Mot bakgrund av ovanstående är det glädjande att socialministern nu öppnar för att justera Kömiljarden i syfte att förhindra oönskade resultat i form av undanträngningseffekter av kroniskt sjuka patienter. Min förhoppning är emellertid att Hägglund är att beredd att ta ytterligare ett steg och lyssna på Sveriges läkarförbund och andra företrädare för hälso- och sjukvården. Genom att införa en medicinsk vårdgaranti där den enskilde patientens behov av besök, diagnos, behandling, eventuell rehabilitering och återbesök samordnas kan fokus flyttas från jakten på tillgänglighetsmiljoner till ett system där det medicinska utfallet står i centrum.
Det skulle vara en framåtsyftande reform som på allvar sätter den enskilda individens behov främst.