Likriktningen inom Alliansen – de rödgrönas segerrecept?

Opinionsundersökningarna duggar tätt dessa dagar. Tendensen är tydlig. Alliansen hämtar procentenhet för procentenhet in det, till synes, ointagliga försprång som de Rödgröna haft en lång tid. Gott så. Frågan som emellertid är inställer sig är: Vilka konsekvenser kan styrkeförhållandena inom Alliansen ha för valets utgång?

Moderaterna växer stadigt och är nu med råge dubbelt större än de tre övriga borgerliga partierna tillsammans. Samtidigt som Moderaterna på allvar utmanar Socialdemokraterna om epitet Sveriges största parti kämpar såväl Centerpartiet som Kristdemokraterna för sin fortsatta överlevnad som riksdagspartier. Inte heller Folkpartiet har haft några större framgångar i de senaste opinionsundersökningarna.

Det går självklart att argumentera utifrån devisen att det är valresultatet som räknas. Att de otaliga opinionsundersökningar som genomförs är mer eller mindre tvivelaktiga att ha som rättesnöre. Problemet är att det inte går att värja sig för det faktum att låga opinionssiffror skapar oro i leden. Att låga opinionssiffror tenderar att skapa en grogrund för kortsiktiga utspel där borgerlig kannibalism snarare kan bli resultatet av ansträngningarna.

Det är här likriktningen inom Alliansen kan bli ett problem. Den strategi som i mångt och mycket ledde fram till maktskiftet 2006 där en enad borgerlighet gick till val kan i den kommande valrörelsen bli det som fäller avgörandet i de Rödgrönas favör. Det finns en uppenbar fara att ju närmare valdagen vi kommer, desto mer överhängande blir risken för att något av de tre mindre partierna i Alliansen söker positionera sig inom det utrymme som Moderaterna lämnat öppet – högerflanken. Vi har redan sett tendenser i denna riktning. Kristdemokraterna har talat om verklighetens folk. Centerpartiet har fört fram tankar om en uppluckrad arbetsrätt där LAS stått i skottgluggen.

Mot bakgrund av ovanstående problematik har de senaste veckornas tydliga positionering från Sveriges enda liberala parti varit välgörande. Detta manifesterades inte minst i Jan Björklunds tal vid dagens partiråd i Uppsala. Ett tal som innehöll ett kraftfullt försvar för yttrandefrihet. Ett tal som underströk vikten av att omfamna globalisering och frihandel som viktig verktyg för att lyfta människor ur fattigdom. Ett tal som förde fram kampen mot ungdomsarbetslösheten som en av de viktigaste frågorna i den kommande valrörelsen. Och inte minst ett tal som stod upp för en inkluderande integrationspolitik som tar tillvara på den enskilde individen vilja att arbeta och skapa en framtid för sig och sin familj istället för en grupp som ska tas om hand.

Jag är fullt och fast övertygad om att det finns utrymme i svensk politik för ett liberalt parti som har modet och kraften att driva en politik som förenar ökad frihet och personlig integritet med en orubblig tro på välfärdsstaten. Radikale Venstre i Danmark och nu senast Liberaldemokraterna i England har visat att det går. Det återstår 112 dagar till valdagen. 112 dagar som ska användas till att övertyga väljarkåren om att det behövs en tydlig liberal röst svensk politik. En röst som tillhör Folkpartiet Liberalerna. Låt valrörelsen börja!

Annons