Sverigedemokrater på frammarsch

I dagarna tre anordnar Sverigedemokraterna så kallade landsdagar i Ljungbyhed. Det är ett parti som, stärkt av stabila opinionssiffror kring 5 procent, tar avstamp inför den kommande valrörelsen. Vid första anblick kan det tyckas vara ett parti som gjort upp med sitt dunkla förflutna. Partiledare Jimmie Åkesson talar om trygghet, rörlighet och tillväxt. Enligt Åkesson står Sverigedemokraterna för en trygghetslinje som kombinerar en rörligare arbetsmarknad med ökad trygghet för Sveriges löntagare. Så långt tämligen i linje med andra partier. Det krävs dock inte särskilt mycket skrapande på den Sverigedemokratiska ytan för att upptäcka att det är samma gamla intolerans som frodas. Faktum är Åkesson på egen hand manifesterade detta med all önskvärd tydlighet i sitt tal till partiet, vid ovan nämnda dagar, där han gav uttryck för sin människosyn med följande ord:

”Varför svensk sjukvård, som inte kan erbjuda mormor en enkel starroperation, helt plötsligt skall bli tvungen att lägga resurser på abortturism och på att könsstympa fullt friska pojkar och om hur det skall gå med jobbet när arbetsgivaren, tack vare den borgerliga regeringens så kallade instegsjobb, nu kan välja att anställa en invandrare istället för bara 25 % av kostnaden”.

Åkeson väljer att klumpa samman hälso- och sjukvårdens tillgänglighet med abortfrågan , omskärelse och instegsjobb för att slutligen nå fram till slutsatsen: Det är invandrarnas fel!

För mig som tar avstamp i en liberal idétradition skulle det vara främmande att söka hindra Åkesson från möjligheten att saluföra sina ståndpunkt eller för den delen sätta sig till doms över de väljare som lägger sin röst på Sverigedemokraterna. Ett öppet och demokratiskt samhälle ska stå upp för såväl åsikts- som yttrandefrihet. Detta förhållningssätt innebär dock inte att Åkesson och c/o ska stå oemotsagda. Tvärtom. Liberaler på alla politiska nivåer ska ta debatten och möta inolerans och inskränkthet med goda argument.

10 000-kronorsfrågan är emellertid hur Alliansen i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet ska förhålla sig i en situation där Sverigedemokraterna får ett direkt inflytande över rikspolitiken? I en intervju med Expressen den 10/9-09 efterfrågas ett besked från Jan Björklund kring hur Folkpartiet skulle agera i en situation där Sverigedemokraterna hamnar i en vågmästarroll. Beskedet från Björklund kan vid första anblick tyckas klart:

”Inget av de borgerliga partierna kan tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna.”

Gott så. Tyvärr uppstår en del tvetydigheter längre fram i den aktuella intervjun när frågan om huruvida Folkpartiet kan tänka sig att en Alliansregering gör sig passivt beroende av Sverigedemokraterna. Björklund söker då istället rikta fokus åt ett annat håll:

”Om den borgerliga regeringen fälls i riksdagen av Sverigedemokraterna och de tre rödgröna partierna, då får väl de vinna då”.

Här är Björklund ute på ett sluttande plan. Att vältra över ansvarsfrågn på de rödgröna partierna är i detta fall direkt kontraproduktivt då Mona Sahlin varit mycket tydlig med sin och socialdemokratins hållning. Så sent som i sitt anförande i Almedalen i somras lämnade Sahlin följande besked:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, någonstans, någonsin, någon gång att göra oss beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Jag är övertygad om att ett uteblivet besked från Björklund när det handlar om hanteringen av Sverigedemokraterna ofrånkomligen kommer att leda till att frågan hänger i luften och den riskerardå  att förfölja Folkpartiet i den kommande valrörelsen. Min uppmaning till Jan Björklund är därför lika enkel som den är tydlig. Låt den liberala rösten ljuda över svensk politik. Ta tillfället i akt att i samband med landsmötet i november uttala följande:

Vi liberaler kommer aldrig, någonstans, någonsin, någon gång att göra oss beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Aldrig!

Annons