Prioriteringar har alltid gjorts inom hälso- och sjukvården. Att vissa verksamheter och/eller patienter prioriteras och andra väljs bort, medvetet eller omedvetet, är ett känt faktum. Många gånger handlar det om val som är outtalade och som äger rum utan möjlighet till insyn. Dessa dolda prioriteringar ger inte möjlighet till en öppen debatt och försvårar därtill utsikterna för uppföljning av huruvida gjorda prioriteringar bygger på fastställda principer. Detta leder i sin tur till att det blir svårt för såväl den berörda individen, den anhörige eller den politiska beslutfattaren att förstå varför vissa patienter eller insatser ges företräde och varför andra sätts i köer eller avvisas.
För att komma tillrätta med ovanstående problem fattade riksdagen i april 1997 beslut om riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Riktlinjerna baseras på tre grundläggande principer; människovärdesprincipen, behovs-solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen. Dessa principer har kommit att kallas den etiska plattformen. Ambitionen var att lägga grunden för det fortsatta arbetet med öppna prioriteringar. I motsats till dolda prioriteringar skulle ställningstaganden om val och inriktning av olika verksamheter eller insatser hädanefter grundas på väl kända beslut och ge möjlighet till offentlig insyn och debatt.
Tolv år har nu förflutit sedan beslutet fattades och det är tydligt att arbetet med prioriteringar är ojämnt fördelat över landet. I vissa landsting, exempelvis Kronoberg och Västerbotten, pågår en ambitiös process medan arbetet på andra håll däribland i Sörmland inte utvecklats i den riktning som riksdagen önskat. Det finns öar av systematiskt prioriteringsarbete men det saknas ännu ett helhetsgrepp från ansvariga politiker på landstings- och kommunnivå.
För mig är det uppenbart att ansvaret för det svåra men nödvändiga arbetet med prioriteringar inte kan enbart kan ske på medicinsk/professionell nivå utan politiken har en central roll att spela. Det har funnits/finns en tendens att skjuta över ansvaret på andra grupper än den man själv representerar. Erfarenheter från prioriteringsprojekt runt om i landet har visat att politiker ofta önskar att personalen, och då i första hand läkarna, ska ta ansvar för vem som ska behandlas och vem som inte ska får behandling. Personalen å andra sidan kräver ofta en tydlig politisk prioritering. Den av regeringen tillsatta Prioriteringsdelegationen poängterade i sitt slutbetänkande ”Prioriteringar i vården” att en grundläggande förutsättning för öppna prioriteringar är att rollerna klargörs. Ett gemensamt synsätt och en gemensam begreppsapparat måste utvecklas. Komplexiteten i prioriteringsuppdraget måste också leda till en fördjupad diskussion kring hur ansvaret och uppgifterna ska fördelas mellan alla som berörs av hälso- och sjukvården; medborgarna, patienterna, verksamheten och politiken. Det handlar om ett långsiktigt och svårt samtal om vad som är möjligt och rimligt att förvänta sig av hälso- och sjukvården inom ramen för tillgängliga resurser. Politiken har ett särskilt ansvar för att initiera en sådan diskussion.
Det är ett faktum att hur effektiv hälso- och sjukvård som än bedrivs kommer den medicinsk-tekniska utvecklingen, nya läkemedel och nya behandlingsmetoder att öka gapet mellan vad som är medicinsk möjligt och de resurser står till förfogande. Behoven kommer långsiktigt att överskrida tillgängliga resurser. För att ha möjlighet att klara hälso- och sjukvårdens uppdrag inom givna ekonomiska ramar krävs det att politiken fullt ut axlar sin roll som medborgarnas företrädare. För mig som socialliberal är Bertil Ohlins tankar om det glömda Sverige lika giltiga idag som de var på 1930-talet. Det är förvisso nya grupper som är de svagaste i samhället men likväl är det en realitet att det går en skiljelinje mellan den kunniga, välorienterade och starka individen – som vill utöva ett inflytande i sina kontakter med hälso- och sjukvården – och den individ som inte är stark nog att hävda sig själv. Det är vi som politiska företrädare som måste ge röst åt den individ som annars riskerar att prioriteras bort. Ytterst handlar prioriteringar om att hushålla för rättvisa.
Det är emellertid viktigt att arbetet med prioriteringar inte förminskas till att enbart handla om besparingar. Prioriteringar ska inte vara beroende av det samhällsekonomiska läget utan de är lika nödvändiga vid resurstillväxt som i tider då resurserna är knappa. Den långsiktiga målsättningen måste vara att prioriteringsprinciperna slår igenom i hela landstingskoncernen. Det systematiska arbetet med prioriteringar ska därför integreras i budgetprocessen, i beslut om besparingar och resurstillskott, i verksamhetsplaneringen på lång och kort sikt men även i vardagsverksamheten på kliniker och vårdcentraler.
Hälso- och sjukvårdsnämnden kommer vid sitt nästa sammanträde att besluta att föreslå Landstingsstyrelsen att ge nämnden i uppdrag att utarbeta ett systematiskt sätt att arbeta med prioriteringar. Ett förslag till beslut ska presenteras i december. Min fromma förhoppning är oppositionen – såväl till vänster som höger – kommer att ställa sig bakom detta viktiga beslut. Detta är ett alltför betydelsefullt beslut för att förvandlas till en partipolitisk stridsfråga. För att citera Prioriteringsdelegationen: ”Att formulera riktlinjer för vad sjukvården bör ägna sig åt och vilken kvalitet vården ska ha är en av de viktigaste utmaningarna för det politiska systemet. Om inga beslut fattas eller riktlinjer läggs fast, kommer prioriteringar ändå att ske, men då av vårdpersonalen och av starka patientgrupper och utan öppenhet och enhetlighet”.
Socialliberal i Sörmland 