Så har äntligen regeringen satt ner foten kring den framtida regionaliseringen av Sverige. Allianspartierna är eniga om att Sverige även fortsättningsvis ska ha tre direktvalda nivåer med beskattningsrätt, att försöksverksamheten i Region Skåne och Västra Götaland permanentas samt att Halland och Gotland får bilda regioner. Moderaterna ger nu efter för de tre andra borgerliga partiernas krav och detta måste betecknas som en stor framgång. Inte minst mot bakgrund av det motstånd som moderata företrädare tidigare manifesterat när det handlar om landstingens vara eller icke vara. Så långt är allt väl. Problemet är emellertid att regeringen tydligt deklarerar att inga övriga ansökningar kommer att beviljas före valet 2010. I kombination med den centrala roll som Kammarkollegiet tilldelas riskerar detta att leda till att kommande regionaliseringsförsök dras i långbänk.
Regeringen avvisar tanken på att centralt dirigera fram en ny regionbildning. Synen som framförs är att det är medborgarna som ska tilldelas makten över regionfrågorna. Denna hållning åtföljs inte av några som helst klargöranden kring hur en sådan process ska förverkligas i de län som önskar att slå sig samman och bilda en ny region. Det är ett otillräckligt förhållningssätt att tala om att man är beredd att lyssna på initiativ från delar av landet som uttrycker ett intresse av att utveckla sitt regionala samarbete om man som ansvariga politiker inte orkar fastställa vilka kriterier som ska gälla. Ska det anordnas folkomröstningar eller räcker det med ett beslut i respektive läns landstingsfullmäktige? Vilken roll ska regionförbunden spela? Hur ska kommunerna få gehör för sina synpunkter? Ska regionfrågan först tas upp i en valrörelse? Min farhåga är att regeringens underifrånperspektiv riskerar att bli ett ickeperspektiv. Att oförmågan eller oviljan att ta ställning leder till ett dödläge som i förlängningen kväver de regionala initiativ som är i vardande runt om i landet.
Hälso- och sjukvården utgör idag över 80 procent av samhällsverksamheten på regional nivå. För mig som verkar inom ett befolkningsmässigt litet landsting som Södermanland är det uppenbart att större regioner utgör en avgörande parameter om kvalitén i hälso- och sjukvården ska bibehållas och successivt förbättras. Faktum är att dagens landsting håller på att bli för små för att klara den moderna hälso- och sjukvårdens krav. Patienterna har rätt att få bästa tänkbara sjukvård oberoende av var i landet de är bosatta. Morgondagens sjukvård kommer därför att kräva funktionella regioner som möjliggör en fortsatt utveckling av vården.
Min förhoppning är att regeringen inser att en ny, modern, regionindelning skapar större förutsättningar att genomföra det politiska uppdrag som väljarna gav alliansen mandat för i valet 2006. Regional utveckling är en avgörande förutsättning för att skapa fler arbeten, öka skatteintäkterna och bidrar därigenom till att säkra den framtida välfärden. Viljan till förändring finns runt om i landet. Frågan är om det politiska modet finns i Rosenbad?
Socialliberal i Sörmland 