”Thomas af Bjur´s (FP) ekvation är minst sagt märklig:
- mindre pengar
- färre vårdplatser
- ska ge fler fetmaoperationer

Tror Thomas av Bjur (FP) att den ekvationen går ihop så visar han tyvärr att han är ännu ett offer för den socialdemokratiska flumskolan. Ökning av antalet fetmaoperationer kräver självklart även fler vårdplatser eller att andra patienter ställs i kö. Vilka patienter ska i så fall bli lidande?”

Huruvida den erfarne sjukvårdspolitikern Eriksson medvetet vill leda en osanning i bevis låter jag vara osagt. Jag kan dock konstatera att Eriksson bortser från ett antal fakta. I tisdags denna vecka fattade Länssjukvårdsnämnden beslut om att upphäva den begränsning av det fria vårdvalet inom ortopedi som Erikssons partikamrat Marle-Louise Forslund Mustaniemi drev igenom i juni 2008. Jag är den första att instämma i att Forslund Mustaniemis beslut var korekt för tre och halvt år sedan. Kostnaderna för utomlänsvård har minskat under de senaste åren. Tyvärr kan jag konstatera att Sörmland fortfarande placerar sig i det nedre skiktet bland landsting/regioner när det gäller tillgängligheten till operation inom ramen för den lagstadgade vårdgarantin.

När majoriteten nu tagit bort begränsningen av det fria vårdvalet inom ortopedi är det ett mycket medvetet beslut. Min uppfattning är att när den enskilde individen tillåts göra ett informerat val – landstingets kliniker har ålagts en skyldighet att informera om möjligheten till fritt vårdval – leder till att resurser frigörs. Hur tänker jag? Stämmer det som Eriksson hävdar att jag är:

”ett offer för den socialdemokratiska flumskolan”

Svaret är nej. När hälso- och sjukvårdsförvaltningen analyserade vad en höftoperation kostar om en Sörmlänning väljer att genomföra den i exempelvis Motala blev svaret 56 100 kronor. Motsvarande operation kostar cirka 51 000 kronor om den sker på Mälarsjukhuset. Differensen är med andra ord i det närmaste obefintlig och motiverar definitivt inte en begränsning av den fria rörligheten.

I en annan kommentar till ovan nämnda artikel skriver signaturen Sjuksköterska följande:

 ”Ja man kan verkligen undra hur de räknar nere på vita huset (landstingshuset). Som Östen Eriksson påtalar går ekvationen inte ihop. Man behöver kanske också påtala att varje patient som finns på kirurgens väntelista för operation och där man inte kan hålla vårdgarantin på 3 månader har rätt att åberopa vårdgarantin och bli opererad på annat sjukhus och om inte Thomas af Bjur förstår det så kan jag tala om att det kostar mycket pengar. En överviktsoperation kostar runt 80-100 tusen att operera på annat sjukhus och som det ser ut nu är det uppåt 1 års väntetid för just en sådan operation.”

Kostnaden som anförs är korrekt. Och det är precis det som är min poäng. Om landstinget tecknar avtal med vårdgivare i omkringliggande län där tydliga kvalitets- och kostnadskrav ställs kommer det att frigöra resurser för andra angelägna operationer som kan utföras i Sörmland. Fetmaoperationer är ett sådant exempel där kirurgkliniken på Nyköpings lasarett kan uppvisa såväl hög kvalitet som god kostnadskontroll.

Om den starke patienten med förmågan att föra sin talan tillåts bege sig till andra sjukhus kommer det att innebära att den svagare och inte lika röststarka patienten kan få behandling snabbare. För mig handlar det om att värna den svaga patienten och inte stillatigande bevittna hur medmänniskor placeras i långa vårdköer. Vård ska ges efter behov. Alla ska vara lika mycket värda.

För några månader sedan var tonen en annan från den liberala ledarsidan. Då argumenterade Alex Voronov och c/o under rubriken ”Dags att sluta krisa” för behovet av att det kommande arbetet med att nå en ekonomi i balans tog avstamp i tre centrala punkter: långsiktighet, krismedvetenhet och struktur.  Min uppfattning då som nu är att det var välgörande att ta del av en ledare som resonerade kring den problematik som omgärdat de otaliga krispaket som tagits fram i landstinget genom åren. Inte därför att viljan eller ambitionerna bakom respektive beslut varit fel utan därför att det ofrånkomligen inneburit oro för personal, patienter och medborgare. Här fanns ingen skiljelinje mellan den politiska majoritetens uppfattning och den bild som ledarsidan vid detta tillfälle förde fram.

Det grundläggande problemet med dagens ledare är att skribenten, i sin iver att klistra på epitet ”misslyckande”, bortser från den faktiska situationen. Sedan majoriteten tog över ansvaret för landstinget 2008 har vår främsta utmaning varit att få ordning på den ekonomiska situationen. Landstinget kan idag redovisa en ekonomi i balans för samtliga verksamhetsområden undantaget vården. Tidigare års underskott är återbetalda. Medel finns avsatta i en buffertfond för framtida utmaningar. Inga långfristiga skulder finns. Innebär då detta att allt är frid och fröjd? Svaret är nej.

Den sörmländska vården går mot ett underskott på minus 246 miljoner kronor och det är ett faktum att budgeten ska hållas inom de ramar som landstingsfullmäktige fastslagit. Verksamheten måste ofrånkomligen anpassas efter de intäkter som finns att tillgå. Då kan inte majoriteten tillåta oss att så lättvändigt som ledarsidan föreslår idag betrakta 2011 som ”ett förlorat år”. Vi kan inte sitta stilla och enbart förlita oss på att kommande strukturella åtgärder ska vara universallösningen för all tid och evighet. Tvärtom har vi ett ansvar gentemot skattebetalarna i Sörmland att förvalta och förädla de medel som står till vårdens förfogande. Ett antal smärtsamma men nödvändiga beslut fattades därför under våren och sommaren för att söka komma tillrätta med den ekonomiska obalansen. I den senaste månadsrapporten för Länssjukvårdsnämnden går det att utläsa att kostnadsökningstakten nu sjunker, att personalkostnaderna minskar och  att de åtgärder som vidtagits beräknas ge närmare 50 miljoner kronor i ekonomisk effekt 2011. Mot bakgrund av detta är det därför en närmast remarkabel nyhet när ledarskribenten slår fast att ”sparpaketet gav absolut inga besparingar”.

Majoriteten är medveten om att det kommer att krävas fortsatt kraftfulla och kännbara åtgärder för att säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling för den sörmländska vården. Det finns ingen quick-fix eller mirakelmedicin. Det är därför som majoriteten, i landstingsbudgeten, slagit fast att vi avser att inleda ett strategiskt arbete med att ta fram utvecklingsplaner för länets tre somatiska sjukhus. Ett arbete där sjukhusens uppdrag tydliggörs och kopplas samman med de framtida fastighetsinvesteringar som landstinget står inför och den regionbildning som är i vardande. Ett arbete där inte struktur utan innehåll står i centrum. Ett arbete där även den politiska oppositionen kommer att ha alla möjligheter att delta. Ytterst handlar det om att skapa långsiktiga förutsättningar för att säkerställa en fortsatt god och jämlik vård för den enskilde Sörmlänningen.

Med detta som utgångspunkt vore det välgörande om även ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren valde att återvända till den inställning som fördes fram så sent som i mars månad detta år:

”Det är dags att alla hjälps åt för att få slut på den långvariga krisen i landstinget.”

Låt mig vara den första att instämma i att situationen är mycket allvarlig. Prognosen pekar mot ett underskott på 246 miljoner kronor. I klartext innebär det att den sörmländska vården spenderat 96 miljoner kronor mer av skattebetalarnas medel än vad landstingsfullmäktige beslutat. Detta är självklart inte acceptabelt. Vi kan inte göra av med mer medel än vad som ryms inom den tilldelade budgeten.

Problemet med Erikssons brösttoner är att han väljer att bortse från det faktum att sjukvården gick in i 2011 med ett faktiskt underskott på minus 226 miljoner kronor. Med andra ord måste vården hantera ett underskott som funnits sedan åtminstone början av 2000-talet. Samtidigt ska nya ekonomiska utmaningar på närmare 50 miljoner kronor om året mötas. Detta ställer stora krav på såväl den politiska ledningen som tjänstemannaledningen.

Eriksson raljerar över vilka ”bortförklaringar” som majoriteten ska hänfalla till. Jag ska göra Eriksson besviken. Majoriteten kommer inte att ägna sig åt ursäkter. Tvärtom tar vi vårt ansvar. Vi har haft ansvar för landstinget sedan augusti 2008 och arbetar varje dag för att säkerställa en fortsatt god utveckling för medborgarna i Sörmland. Under våren har vi därför fattat ett antal beslut för att nå en ekonomi i balans – senast 2014. Beslut som varit svåra och smärtsamma men som vi är övertygade om är nödvändiga.

Min förhoppning är att Eriksson och övriga kristdemokrater i landstinget vill bidra i det arbete som kommer att behöva genomföras under de kommande åren. Ett arbete där verbala bredsidor i syfte att vinna kortsiktiga politiska poäng bör läggas åt sidan till förmån för en konstruktiv dialog.

I en motion till landstingsfullmäktige som besvarades i april 2009 instämde majoriteten i kristdemokraternas syn på det orimliga i det faktum att ett stort antal människor i vårt land står utanför rätten till offentligt finansierad sjukvård. Utöver det som kristdemokraterna föreslog i nämnda motion valde majoriteten att även ge papperslösa och gömda flyktingar rätt till tandvård. Detta ”glömmer” emellertid Eriksson att nämna i sin blogg.

Jag finner det mycket märkligt att vi i majoriteten blir anklagade för att dra frågan i långbänk då det var våra tre partier som möjliggjorde för papperslösa och gömda flyktingar att för över två år sedan ges rätt till: ”Omedelbar sjukvård enligt § 4 i hälso- och sjukvårdslagen och omedelbar tandvård enligt § 6 i tandvårdslagen, sjukvård och tandvård som inte kan anstå samt mödrahälsovård, förlossningsvård, preventivmedelsrådgivning, vård vid abort samt vård och åtgärder enligt smittskyddslagen.”

Det hade varit hederligare om Eriksson i sin historieskrivning uppmärksammat detta beslut och i ärlighetens namn berättat för sina läsare att den förra majoriteten, där Kristdemokraterna ansvarade för hälso- och sjukvården, inte lyckades fatta något beslut i denna riktning. Låt oss glädjas åt det beslut som fattades 2009 och vara stolta över att landstinget nu tagit nästa steg vidgat rätten att även omfatta sjukvård, tandvård samt habilitering och hjälpmedel på samma villkor som för personer med medborgarskap eller uppehållstillstånd.

Det problematiska med Hägglunds resonemang är att det endast fokuserar på tillgänglighet och därmed blundar för de negativa konsekvenser som ett sådant synsätt kan får för den enskilde individen. Jag har sedan mitt inlägg publicerades blivit kontaktad av sjukvårdspersonal i såväl mitt eget län som övriga delar av landet. Läkare och sjuksköterskor som vittnar om att Kömiljardens nuvarande utformning bidrar till att exempelvis multisjuka äldre i behov av återbesök får stå tillbaka för att tillgänglighetssiffrorna ska leva upp till regeringens krav. Detta är något som även manifesteras i en replik till socialministern i DN den 17/8 där tre överläkare instämmer i min kritik och lyfter fram behovet av att man ”i svensk sjukvård skapar en ordning där det medicinska utfallet för den enskilde står i centrum. Först då kan man verkligen tala om en vårdgaranti för medborgaren”.

Mot bakgrund av ovanstående är det glädjande att socialministern nu öppnar för att justera Kömiljarden i syfte att förhindra oönskade resultat i form av undanträngningseffekter av kroniskt sjuka patienter.  Min förhoppning är emellertid att Hägglund är att beredd att ta ytterligare ett steg och lyssna på Sveriges läkarförbund och andra företrädare för hälso- och sjukvården. Genom att införa en medicinsk vårdgaranti där den enskilde patientens behov av besök, diagnos, behandling, eventuell rehabilitering och återbesök samordnas kan fokus flyttas från jakten på tillgänglighetsmiljoner till ett system där det medicinska utfallet står i centrum.

Det skulle vara en framåtsyftande reform som på allvar sätter den enskilda individens behov främst.

”Herr ordförande,

Sedan den nuvarande majoriteten tog över ansvaret för landstinget har vi arbetat utifrån en överordnad princip – att en välordnad ekonomi är en avgörande förutsättning för en långsiktigt stabil utveckling av landstinget och dess verksamheter.

Som folkvalda politiker och medborgarföreträdare har vi ett mycket tydligt uppdrag. Det är vår uppgift att främja en utveckling av landstinget som är till gagn för sörmlänningarna och det är vår uppgift att säkerställa att medborgarnas skattepengar används på bästa tänkbara sätt. Förutsättningarna att leva upp till detta uppdrag varierar givetvis. 38 av ledamöterna i denna församling representerar en politisk majoritet, de resterande 33 ledamöterna representerar följaktligen den politiska oppositionen.  Men oavsett om vi tillhör majoritet eller opposition är vi valda att representera sörmlänningarna och genom våra förslag till landstingsbudget formulera en politik som tillvaratar våra respektive väljares intressen på bästa tänkbara sätt. Som folkvald politiker blir jag därför glad när jag kan konstatera att landstingsfullmäktige har 6 olika förslag till budget att ta ställning till idag. 6 olika budgetförslag där olika politiska viljeinriktningar formulerats för att slutgiltigt utgöra respektive förslag till landstingets främsta styrande dokument.

Folkpartiets, Miljöpartiets och Socialdemokraternas förslag till landstingsbudget är en stram budget uppbyggd utifrån principen att säkerställa en ekonomi i balans. Vår ambition har varit tydlig. Att arbeta fram en budget där en fortsatt stabil ekonomisk grund läggs för framtiden. Majoriteten är nämligen övertygade om att sunda landstingsfinanser garanterar en fortsatt jämlik och jämställd verksamhet av hög kvalitet.

Herr ordförande,

Det råder inga tvivel om att landstingets ekonomiska situation är ansträngd och att det saknas utrymme för kostsamma satsningar. De satsningar vi i majoriteten trots allt har funnit utrymme för är därför av strikt strategisk karaktär. Satsningar som ska möjliggöra ett långsiktigt mervärde för landstinget.

En sådan satsning är vårt förslag att avsätta 4 miljoner kronor för utbildning av specialistsjuksköterskor. Det är ingen hemlighet att en bra och säker vård kräver specialistutbildade sjuksköterskor. Dessvärre råder det idag stor brist på just denna yrkeskategori såväl nationellt som i vårt eget landsting. Genom satsningen vill vi kunna utöka rekryteringsbasen och skapa större incitament för sjuksköterskor att vidareutbilda sig. Majoriteten avsätter därför medel för studielön, betald utbildning och köp av uppdragsutbildningar. Vår gemensamma grundtes är att vi genom denna typ av strategiska åtgärder kan säkerställa en fortsatt hög kunskapsnivå bland yrkesutövarna inom vården. Något som är en förutsättning för att möta befolkningens behov och rätt till god vård.

Herr ordförande,

För några veckor sedan lyssnade jag på Maria Wetterstrands avskedstal vid Miljöpartiets kongress i Karlstad. Hon berättade då att hon och Peter Eriksson ofta, under sin tid som språkrör, diskuterade hur man bäst förpackar nödvändiga åtgärder som riskerar att mottas negativt av väljarna. Hur man skulle anpassa det egna budskapet för att undvika att stöta sig med olika intressen i samhället. Maria konstaterade att dessa samtal ofta mynnade ut i en och samma slutsats – att som politiker ha modet att våga säga som det är. Att som medborgarföreträdare ha modet att tydliggöra problem för att därefter kunna förklara varför det ibland är nödvändigt att fatta kontroversiella beslut. Min uppfattning är att ett sådant förhållningssätt skapar förutsättningar för att på begripligt sätt förklara att utveckling kräver förändring och att förändring kräver politisk integritet och en orubblig vilja.

Den enklaste vägen för en politiker är att sitta tillbakalutad och på tryggt avstånd förvalta en verksamhet. Inom politiken är dock den enkla vägen ofta både kontraproduktiv och skadlig. Kontraproduktiv därför att väljarna med rätta förväntar sig reformer och dynamik. Skadlig därför att all offentlig verksamhet är i behov av ständig förnyelse.

När man som folkvald politiker talar om den sörmländska hälso- och sjukvården är det snudd på tjänstefel att utelämna en diskussion om behovet av förnyelse. Här måste man göra som Maria Wetterstrand. Man måste våga säga som det är. Vill vi även i framtiden kunna erbjuda sörmlänningarna en kvalitetsmässig god vård måste vi våga diskutera vilken vård som ska erbjudas i Sörmland, var och hur denna vård ska erbjudas och vad den ska få kosta. Vi får aldrig välja den enkla vägen genom att ducka för en besvärlig debatt.

 Herr ordförande,

När jag i november i fjol stod i denna talarstol för att hålla mitt budgetanförande talade jag om det ansvar vi som folkvalda delar och om hur vi från majoritetens sida skulle ha som ambition att än mer och utveckla och vitalisera dialogen med landstingets personal, med brukarföreningar och med den politiska oppositionen. Under vårens arbete i länssjukvårdsnämnden har vi från majoritetens sida tagit fasta på denna ambition och arbetat med ett uttalat transparent förhållningssätt. Jag kan med tillfredställelse konstatera att den åtgärdsplan för en ekonomi i balans som länssjukvårdsnämnden fattade beslut om igår innehåller ett antal konstruktiva förslag från såväl personal som de politiska oppositionspartierna. Kloka och framåtsyftande förslag som visar på en genuin vilja att ta ansvar för en svår ekonomisk situation. Tanken med åtgärdsplanen var att anta ett så brett anslag som möjligt. Från majoriteten sida ville vi förvissa oss om att personal, verksamhet och opposition alla skulle ges möjlighet att bidra med idéer och inspel inför det beslut som skulle komma att fattas. När vi summerade de inkomna förslagen talade resultatet sitt tydliga språk. Sammanlagt inkom 110 förslag som alla syftade till att bidra i den fortsatta processen. En oerhört glädjande utveckling och en tydlig indikation på att öppenhet och dialog alltid är bättre än slutenhet och stängda dörrar. Under hösten kommer majoriteten i Länssjukvårdsnämnden att fortsätta på den inslagna vägen. Vi kommer att bjuda in oppositionen till fortsatta samtal där alla goda idéer om hur vi tillsammans kan arbeta för en fortsatt långsiktigt hållbar utveckling för den sörmländska vården kommer att beaktas. En dialog där sörmlänningarnas bästa sätts i första rummet.

 Herr ordförande,

När landstingsfullmäktiges 71 ledamöter idag ska fatta beslut om vilket av de presenterade budgetförslagen som ska antas har vi som folkvalda ett särskilt ansvar.

Vi har ett ansvar att fatta beslut om en budget som står som garant för att alla, oavsett inkomstnivå och social status, ges rätten till en jämlik och solidariskt finansierad verksamhet. Vi har ett ansvar att besluta om en budget som ger landstinget möjlighet att fortsätta på den inslagna vägen för en rättvis landstingspolitik. Och vi har ett ansvar att säkerställa att sörmlänningarnas gemensamma skattepengar används på ett ansvarsfullt och effektivt sätt.

 Och det är därför, Herr ordförande, som jag nu yrkar bifall till landstingsstyrelsens förslag till landstingsbudget – för ett öppet och hållbart landsting för jämlik hälsa, mångfald och valfrihet. Tack för ordet.

För det första. Långsiktighet. Att uppnå en långsiktigt hållbar ekonomi görs inte i en handvändning. Det finns ingen quick-fix.

För det andra. Krismedvetenhet. Efter en period med förhållandevis positiv ekonomisk utveckling har krismedvetenhet i organisationen minskat.

För det tredje. Struktur. Att de politiska företrädarna har kraft nog att fatta beslut om kontroversiella förslag av strukturell karaktär.

Jag är fullständigt medveten om att det kommer att krävas kraftfulla och kännbara åtgärder för att säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling för den sörmländska vården. Ett oerhört svårt men absolut nödvändigt arbete som är avgörande om landstinget ska kunna leva upp till Sörmlänningarnas berättigade krav på en fortsatt god vård med hög tillgänglighet och bra bemötande. Verksamheten måste ofrånkomligen anpassas efter de intäkter som finns att tillgå.

I det fortsatta arbetet är mitt ansvar som hälso- och sjukvårdslandstingsråd tydligt. Det går inte att som politiker huka bakom hälso- och sjukvårdsförvaltningen när det ska tas fram skarpa förslag. Det går inte att som politiker kringskära tjänstemännens möjlighet att förutsättningslöst se över vårdssystemet genom direktiv som omöjliggör en sådan översyn. Det är därför jag varit tydlig med att majoriteten kommer att vända på varje sten. Min absoluta förhoppning är att oppositionen kommer att vara en konstruktiv kraft i detta arbete.

Jag noterar att Kristdemokraternas gruppledare i landstinget, Marie-Louise Forslund Mustaniemi, ger uttryck för en genuin vilja att samverka på insändarsidan i dagens upplaga av Eskilstuna-Kuriren. Det är mycket glädjande och bådar gott för framtiden. Marie-Louise skriver bland annat följande tänkvärda ord:

”Att få till stånd en förändring tar tid men det är aldrig för sent att börja. Nu är det dags att börja visa politisk vilja och mod att förändra.”

Eller för att citera dagens ledare i Eskilstuna-Kuriren:

”Det är dags att alla hjälps åt för att få slut på den långvariga krisen i landstinget”.

För egen del är mitt budskap glasklart. Jag kommer att ta mitt ansvar. Det är ett löfte.

För mig är dessa möten vad medborgardialog handlar om i praktiken. Det handlar om ett folkligt initiativ som tagit sin grund i myllan. Ett initiativ där medborgare söker upp sina företrädare och ställer kritiska frågor om hur vi sköter det förtroende som tilldelats oss i allmänna val.

Under de möten som jag haft förmånen att delta vid har jag fått möjlighet att diskutera allt från arvoden till privat vård till akutmottagningen på Nyköpings lasarett till tillståndet för den psykiatriska vården i länet. Listan kan göras lång. Arga tillrop har varvats med kloka synpunkter, tänkvärda inspel och en genuin vilja från enskilda individer att bli lyssnade på. Att äntligen få en direktkontakt med de politiker som ibland kan tyckas befinna sig på ett långt avstånd. Detta är enligt min mening medborgardialog i ordets rätta bemärkelse.

Som politiker ska jag vara lyhörd och ständigt redo att ompröva mina ställningstaganden men jag ska samtidigt vara tillräckligt trygg för att alltid stå upp för de beslut jag varit med att fatta. Jag blir mer och mer övertygad om att när jag i framtiden blickar tillbaka på de senaste månadernas diskussioner och möten kommer jag att konstatera att de inneburit värdefulla erfarenheter som varit till gagn för mitt fortsatta politiska arbete. Här instämmer jag till fullo i Eskilstuna-Kurirens ledarsida (15/3) där det gick att läsa följande:

”Även burkskrammel, burop och ovederhäftiga plakatbudskap – samt medföljande stress och störd arbetsro hos företrädare för allmänna organ – ingår i det fria meningsutbytet”.

Med detta som utgångspunkt blir den medborgardialog som för närvarande pågår än mer värdefull. Medborgardialog i praktiken.

Självklart är det så att massmedia ska granska det politiska skeendet i allmänhet och makthavare i synnerhet. Inte tu tal om annat. Som företrädare för Sveriges enda liberala parti kommer jag alltid att stå upp för den fria pressens centrala roll för ett demokratisk och rättssäkert samhälle. Som medborgarföreträdare kommer jag ständigt att vara redo att förklara och argumentera för mitt partis ställningstagande inför de Sörmlänningar som avkräver svar från mig. Det är emellertid ett obestridligt faktum att alltför länge har politiken i landstinget präglats av att vinna kortsiktiga politiska poäng på den ena eller andras bekostnad. Den öppna debatten kring politiska sakfrågor har ofta fått stå tillbaka. Jag är av den bestämda uppfattningen att medborgarna har rätt att kräva att de politiska partier som finns representerade i landstingsfullmäktige arbetar med deras bästa för ögonen. Att vi som medborgarföreträdare är en röst för de individer som annars har svårt att göra sina röster hörda. Då krävs det att vi tillsammans tar ett gemensamt ansvar. Det är bevekelsegrunden för det uttalande som de sex partierna valt att göra.

Arvodesfrågan ska definitivt inte sopas under mattan och locket ska inte läggas på men vi behöver samtidigt höja blicken och ta itu med de utmaningar som Landstinget Sörmland står inför under den kommande mandatperioden. Hur säkerställer vi en fortsatt högkvalitativ hälso- och sjukvård med god tillgänglighet och bra bemötande? Hur arbetar vi på bästa sätt för att Sörmlänningarna ska få tillgång till en kollektivtrafik som möter de behov som finns? Hur ser vi till att vi har en ekonomi balans som möjliggör en fortsatt utveckling av landstingets samtliga verksamheter? Frågorna är många och medborgarna kommer med all rätt att utkräva svar från oss politiker.

Jag noterar att Eskilstuna-Kurirens ledarsida 15/3 kommenterar ovan nämnda uttalande under rubriken: ”Demokrati stressar”. Ledarskribenten hävdar bland annat att det uttalandet innehåller ”ett stänk av antidemokrati”. Med all respekt för att skribenten drar en lans för mediernas roll när det handlar om att kritiskt granska politiken och dess företrädare vill jag hävda att det uttalande som de sex partierna gemensamt ställt sig bakom är allt annat än ”antidemokratiskt”. Tvärtom innehåller de sex partiernas uttalande ett ställningstagande som tar avstamp i en grundläggande respekt för det demokratiska samtalet. Ett ställningstagande som visar att vi gemensamt vill ta ansvar för att föra en konstruktiv dialog som bidrar till att förädla och förnya landstinget.

Min uppfattning är lika enkel som tydlig. Det fria meningsutbytet ska alltid värnas. Demokrati stressar inte.