Hög tid att finansministern agerar

I mars förra året överlämnades den statliga utredningen Likvärdiga förutsättningar (SOU 2011:39) till regeringen. Sedan dess har inget hänt. Ingen proposition har lagts för att förverkliga den eniga parlamentariska sammansatta kommitténs förslag. Inga initiativ har tagits av finansminister Anders Borg. Detta är beklagligt. Idag riktar därför jag och mina majoritetskollegor i Landstinget Sörmland en fråga i ämnet till finansministern i Dagens samhälle. Vår ambition är att understryka vikten av att ett beslut fattas skyndsamt i denna viktiga fråga.

Det grundläggande syftet med att en modell för kostnadsutjämning är att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting att kunna ge sina invånare likvärdig service oberoende av skattekraft och strukturella kostnadsskillnader. Så är inte fallet idag. Tvärtom är det nuvarande systemet för kostnadsutjämning konstruerat på ett sådant sätt att det är möjligt för enskilda landsting och regioner att påverka utfallet av modellen på ett sätt som inte speglar det faktiska vårdbehovet och vårdtyngden i det aktuella länet. Främst handlar det om att praxis för diagnostisering och grad av rapportering i slutenvård skiljer sig markant åt mellan landstingen/regionerna. I vissa län används begreppet ”bidiagnoser” frekvent vilket i sin tur ger ökade intäkter utan att detta med nödvändighet betyder att patienterna är mer vårdtunga än i andra län.

Det centrala för mitt vidkommande är att finansminister Anders Borg lyssnar till det viktiga arbete som genomförts av kommittén och fattar de beslut som krävs för att skapa en rättvisare fördelning av resurser till de patienter som har störst behov.

Ytterst är det en fråga om att ge invånare i alla delar av vårt land samma möjligheter att ta del av god samhällsservice – oberoende av var den enskilda individen bor.

Valfrihet bidrar till ökad tillgänglighet

Vid Länssjukvårdsnämndens kommande sammanträde har majoriteten lagt ett förslag till beslut om att inrätta Valfrihetsservice och Vårdgarantisamordnare i Landstinget Sörmland.

Det grundläggande syftet med reformen är att landstinget ska ge tydligare och bättre information om vårdgaranti och valfrihet inom vården till såväl personal och patienter. Valfrihetsservice ska bland annat analysera väntetider och komma med förslag på åtgärder för att vårdgarantin ska kunna hållas, de ska känna till den lediga kapaciteten inom landstinget och hur situationen ser ut hos andra vårdgivare inom områden där väntetiderna kan bli långa. De ska också svara på patienters frågor om valfrihet och därmed bidra till att den enskilda patientens rätt till valfrihet tillgodoses på bästa sätt. Till detta fogas funktionen Vårdgarantisamordnare med uppgift att operativt ansvara för att patienter får tid till nybesök och behandling inom den lagstadgade vårdgarantin – inom eller utom länet.

I praktiken kommer det fungera så att all kunskap samlas på ett och samma ställe dit både personal och patienter kan vända sig. Ett enda telefonnummer gäller och servicen är öppen varje dag, måndag-fredag.

Den politiska oppositionen har uttryckt farhågor kring att inrättande av Valfrihetsservice skulle leda till att Patientnämnden försvagas. Min uppfattning är emellertid att oron är obefogad. Tvärtom finns det i Landstingsstyrelsen samsyn mellan majoritet och opposition kring behovet av att ge Patientnämnden ett utökat uppdrag inom det egna ansvarsområdet. Att ge nämnden ett förstärkt mandat att bistå patienter, vårdtagare och anhöriga att lösa problem som kan uppstå i kontakten med vårdgivare och tillvarata inkomna synpunkter och klagomål i syfte att bidra till kvalitetsutveckling och ökad patientsäkerhet.

Det finns således ingen motsättning mellan att å ena sidan stärka patientens valfrihet i form av Valfrihetsservice och Vårdgarantisamordnare, och å andra sidan ge Patientnämnden ett utökat och förstärkt mandat. Ytterst handlar det i båda fallen om att stärka den enskilda patientens möjlighet att få inflytande över den egna vården.

Eskilstuna-Kuriren uppmärksammar sprututbyte

Eskilstuna-Kuriren uppmanar idag på ledarplats länets kommuner att inta en positiv hållning till att införa ett sörmländskt sprututbytesprogram. Ledarsidans inställning i den aktuella frågan har varit konsekvent positiv sedan ett antal år tillbaka. Slutsatsen är att sprututbyte ska betraktas som ett viktigt verktyg i folkhälsoarbetet i syfte att minska smittspridning. Inte som en narkotikapolitisk fråga. Frågan har fått ny aktualitet genom det initiativ som landstinget tagit i form av en förfrågan om intresset hos kommunerna att samverka kring sprututbyte.

2004 undertecknade Sverige Dublindeklarationen där vi som nation förbinder oss att intensifiera vårt förebyggande arbete i syfte att begränsa spridningen av hiv, aids och hepatit. En tydlig rekommendation i deklarationen säger att nationella sprututbytesprogram ska nå minst 60 procent av alla intravenösa missbrukare. I Sverige nås i nuläget högst fem procent av missbrukarna. Trots detta finns endast sprututbytesverksamhet i Malmö och Lund där den bedrivits på försök sedan 1980-talet.

Införandet av ett sprututbytesprogram i Sörmland handlar för mig främst om en folkhälsoinsats riktad mot en grupp extremt utsatta människor. Genom att öka kontaktytorna mellan sjukvården och en i stora delar ljusskygg och utsatt grupp öppnar vi vägar för den enskilde missbrukaren in mot samhällets hjälpinsatser och rehabiliteringsverksamhet. För den enskilde individen innebär det en möjlighet till ett liv fritt från kroniska blodsjukdomar och stort lidande. För samhället innebär varje människa som förhindras att drabbas av blodsjukdomar en hälso- och samhällsekonomisk vinst. Ytterst handlar det om allas rätt till en jämlik hälsa.

Sörmländskt sprututbytesprogram

Intervjuades idag av SR P4 Sörmland om landstingets initiativ bjuda in länets kommuner till samverkan kring ett sörmländskt sprututbytesprogram. För mig är den främsta bevekelsegrunden för att införa ett sprututbytesprogram i vårt län att landstingets sjukvårdsansvar omfattar samtliga sörmlänningar. Det är därför vårt gemensamma ansvar att säkerställa att även individer med missbruksproblematik erbjuds bästa möjliga hjälp- och stödinsatser.

Sprututbyte reducerar riskbeteende, möjliggör ökad kontakt med injektionsmissbrukare och skapar förutsättningar för rådgivning, motiverande samtal och behandling. Genom att öka kontaktytorna mellan sjukvården och en utsatt grupp individer öppnar vi vägar för den enskilde missbrukaren in mot samhällets hjälpinsatser och rehabiliteringsverksamhet.

Sprututbyte är inte att betrakta som en narkotikapolitisk åtgärd utan en folkhälsoinsats för en grupp utsatta människor. Ytterst handlar det om allas rätt till en jämlik hälsa.

Vem kan man lita på?

I veckan uttalade sig det moderata oppositionsrådet Magnus Leivik i SR Sörmland med anledning av en rapport som presenterats kring effekterna av fyra månader med kapacitetsanpassning inom den sörmländska vården. Enligt Levik är rapporten inte fullständig och därtill inte gjord av en oberoende part. Vidare hävdas att landstingets egen hälso- och sjukvårdsförvaltning, som arbetat fram rapporten, ”glömmer” att ta med stora kostnader för att patienter sökt vård i andra landsting.  

Jag kan inte annat än beklaga att det moderata oppositionsrådet väljer att rikta udden för sin kritik mot hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Syftet är minst sagt oklart och det är tydligt att ett sådant agerande endast skapar misstro och osäkerhet. Inte bara hos de sörmlänningar som tar del av det moderata budskapet men än allvarligare bland alla de medarbetare som varje gör en god insats inom vården i vårt län. Självklart ska den politiska oppositionen ifrågasätta majoritetens politik och därigenom bidra till eftertanke och förhoppningsvis kloka förändringar när så är befogat. Det ser jag som en grundbult i det demokratiska systemet. I detta fall ställer jag mig emellertid frågan:

Om moderaterna är av uppfattningen att vi som förtroendevalda inte kan lita på att de uppgifter som hälso- och sjukvårdsförvaltningen tar fram är korrekta och därför kräver oberoende utredare – hur ska vi då agera i framtiden? Vilka andra rapporter ska kräva extern granskning för att leva upp till moderaternas krav? Ekonomiska månadsrapporter? Delårsrapporter? Årsredovisningar?

Sedan kan jag konstatera att det förekommer direkta felaktigheter i de uttalanden från oppositionsrådet som finns återgivna i massmedia. När det exempelvis hävdas att utvärderingen ”glömmer” att ta med kostnader för att patienter sökt vård i andra landsting stämmer detta inte. I rapporten redovisas tydligt att antalet patienter som remitterats till andra län ökat med 95 personer jämfört med motsvarande period 2010 till en sammanlagd kostnad som uppgår till cirka 4,3 miljoner kronor. Detta är med andra ord inget som har ”glömts” bort.  I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att det inte enbart handlar om kostnader för utomlänsvård till följd av kapacitetsanpassningen utan även om brist på operationssköterskor och kirurger.

Vidare påstås att tillgänglighetssiffror inte redovisas. Detta stämmer inte. Tvärtom går det finna aktuella tillgänglighetssiffror avseende landstingets efterlevnad av den lagstadgade vårdgarantin i utvärderingen. I rapporten framgår att, trots en alltför låg tillgänglighet, kan landstinget under samtliga månader hösten 2011 redovisa en högre tillgänglighet till behandling än motsvarande period föregående år då kapaciteten var 100 procent. Därtill pågår ett intensivt arbete med produktions- och kapacitetsplanering inom vården med bland annat länsövergripande operationssystem.

Mot bakgrund av ovanstående hyser jag en del farhågor kring moderaternas ambition att på ett konstruktivt sätt delta i det pågående arbetet med framtidens hälso- och sjukvård och vilka uppdrag länets fyra sjukhus ska ges. Det är ingen hemlighet att det kommer att krävas kraftfulla åtgärder för att på lång sikt säkerställa en god utveckling för den sörmländska vården – såväl för verksamhet som ekonomi. Och majoriteten har varit tydlig med att den tidigare politiska linjen att allt mer vård ska ”tas hem” har nått vägs ände. Patienter kan inte låsas in inom länets gränser. Det kommer att krävas en öppenhet mot omvärlden och modet att våga ta bladet från munnen och kommunicera budskapet att den vård som individen behöver ofta även fortsättningsvis ska finnas i dennes närhet. Vård som däremot sker mer sällan kommer inte med nödvändighet att finnas på samtliga sjukhus i länet eller för den delen överhuvudtaget i länet.

Min absoluta förhoppning är fortfarande att moderaterna ska ha modet att ta ett gemensamt ansvar med majoriteten – även om det säkerligen kommer att blåsa snålt under processens gång. Tyvärr har jag alltmer börjat att tvivla på den genuina viljan.

Kirurgen ska göra mer – Får mindre pengar

Rubriken ovan är hämtad från en artikel om hälso- och sjukvårdens budget som publicerades i Södermanlands Nyheter den 21/12-11. I artikeln redovisas hur prioriteringen av de medel som skattebetalarnas avsatt för sjukvård ska fördelas under 2012. I ett antal kommentarer på SN: s hemsida går det att ta del av läsares reaktioner. Den kristdemokratiska landstingspolitikern Östen Eriksson skriver:

 ”Thomas af Bjur´s (FP) ekvation är minst sagt märklig:
- mindre pengar
- färre vårdplatser
- ska ge fler fetmaoperationer

Tror Thomas av Bjur (FP) att den ekvationen går ihop så visar han tyvärr att han är ännu ett offer för den socialdemokratiska flumskolan. Ökning av antalet fetmaoperationer kräver självklart även fler vårdplatser eller att andra patienter ställs i kö. Vilka patienter ska i så fall bli lidande?”

Huruvida den erfarne sjukvårdspolitikern Eriksson medvetet vill leda en osanning i bevis låter jag vara osagt. Jag kan dock konstatera att Eriksson bortser från ett antal fakta. I tisdags denna vecka fattade Länssjukvårdsnämnden beslut om att upphäva den begränsning av det fria vårdvalet inom ortopedi som Erikssons partikamrat Marle-Louise Forslund Mustaniemi drev igenom i juni 2008. Jag är den första att instämma i att Forslund Mustaniemis beslut var korekt för tre och halvt år sedan. Kostnaderna för utomlänsvård har minskat under de senaste åren. Tyvärr kan jag konstatera att Sörmland fortfarande placerar sig i det nedre skiktet bland landsting/regioner när det gäller tillgängligheten till operation inom ramen för den lagstadgade vårdgarantin.

När majoriteten nu tagit bort begränsningen av det fria vårdvalet inom ortopedi är det ett mycket medvetet beslut. Min uppfattning är att när den enskilde individen tillåts göra ett informerat val – landstingets kliniker har ålagts en skyldighet att informera om möjligheten till fritt vårdval – leder till att resurser frigörs. Hur tänker jag? Stämmer det som Eriksson hävdar att jag är:

”ett offer för den socialdemokratiska flumskolan”

Svaret är nej. När hälso- och sjukvårdsförvaltningen analyserade vad en höftoperation kostar om en Sörmlänning väljer att genomföra den i exempelvis Motala blev svaret 56 100 kronor. Motsvarande operation kostar cirka 51 000 kronor om den sker på Mälarsjukhuset. Differensen är med andra ord i det närmaste obefintlig och motiverar definitivt inte en begränsning av den fria rörligheten.

I en annan kommentar till ovan nämnda artikel skriver signaturen Sjuksköterska följande:

 ”Ja man kan verkligen undra hur de räknar nere på vita huset (landstingshuset). Som Östen Eriksson påtalar går ekvationen inte ihop. Man behöver kanske också påtala att varje patient som finns på kirurgens väntelista för operation och där man inte kan hålla vårdgarantin på 3 månader har rätt att åberopa vårdgarantin och bli opererad på annat sjukhus och om inte Thomas af Bjur förstår det så kan jag tala om att det kostar mycket pengar. En överviktsoperation kostar runt 80-100 tusen att operera på annat sjukhus och som det ser ut nu är det uppåt 1 års väntetid för just en sådan operation.”

Kostnaden som anförs är korrekt. Och det är precis det som är min poäng. Om landstinget tecknar avtal med vårdgivare i omkringliggande län där tydliga kvalitets- och kostnadskrav ställs kommer det att frigöra resurser för andra angelägna operationer som kan utföras i Sörmland. Fetmaoperationer är ett sådant exempel där kirurgkliniken på Nyköpings lasarett kan uppvisa såväl hög kvalitet som god kostnadskontroll.

Om den starke patienten med förmågan att föra sin talan tillåts bege sig till andra sjukhus kommer det att innebära att den svagare och inte lika röststarka patienten kan få behandling snabbare. För mig handlar det om att värna den svaga patienten och inte stillatigande bevittna hur medmänniskor placeras i långa vårdköer. Vård ska ges efter behov. Alla ska vara lika mycket värda.

Bilden av ett misslyckande?

Eskilstuna-Kurirens ledarsida skriver idag under rubriken ”Bilden av ett misslyckande” att landstingsmajoriteten inte har grepp om ekonomin. Tesen är att det finns två stora problem med den politiska styrningen i Landstinget Sörmland. För det första att de beslut som fattas innebär ad hoc-lösningar. För det andra att oförmågan att ta de stora greppen på vårdens problem förhindrar reformer som ger landstinget en organisation som tål påfrestningar och som håller tillbaka kostnadsökningar över tid.

För några månader sedan var tonen en annan från den liberala ledarsidan. Då argumenterade Alex Voronov och c/o under rubriken ”Dags att sluta krisa” för behovet av att det kommande arbetet med att nå en ekonomi i balans tog avstamp i tre centrala punkter: långsiktighet, krismedvetenhet och struktur.  Min uppfattning då som nu är att det var välgörande att ta del av en ledare som resonerade kring den problematik som omgärdat de otaliga krispaket som tagits fram i landstinget genom åren. Inte därför att viljan eller ambitionerna bakom respektive beslut varit fel utan därför att det ofrånkomligen inneburit oro för personal, patienter och medborgare. Här fanns ingen skiljelinje mellan den politiska majoritetens uppfattning och den bild som ledarsidan vid detta tillfälle förde fram.

Det grundläggande problemet med dagens ledare är att skribenten, i sin iver att klistra på epitet ”misslyckande”, bortser från den faktiska situationen. Sedan majoriteten tog över ansvaret för landstinget 2008 har vår främsta utmaning varit att få ordning på den ekonomiska situationen. Landstinget kan idag redovisa en ekonomi i balans för samtliga verksamhetsområden undantaget vården. Tidigare års underskott är återbetalda. Medel finns avsatta i en buffertfond för framtida utmaningar. Inga långfristiga skulder finns. Innebär då detta att allt är frid och fröjd? Svaret är nej.

Den sörmländska vården går mot ett underskott på minus 246 miljoner kronor och det är ett faktum att budgeten ska hållas inom de ramar som landstingsfullmäktige fastslagit. Verksamheten måste ofrånkomligen anpassas efter de intäkter som finns att tillgå. Då kan inte majoriteten tillåta oss att så lättvändigt som ledarsidan föreslår idag betrakta 2011 som ”ett förlorat år”. Vi kan inte sitta stilla och enbart förlita oss på att kommande strukturella åtgärder ska vara universallösningen för all tid och evighet. Tvärtom har vi ett ansvar gentemot skattebetalarna i Sörmland att förvalta och förädla de medel som står till vårdens förfogande. Ett antal smärtsamma men nödvändiga beslut fattades därför under våren och sommaren för att söka komma tillrätta med den ekonomiska obalansen. I den senaste månadsrapporten för Länssjukvårdsnämnden går det att utläsa att kostnadsökningstakten nu sjunker, att personalkostnaderna minskar och  att de åtgärder som vidtagits beräknas ge närmare 50 miljoner kronor i ekonomisk effekt 2011. Mot bakgrund av detta är det därför en närmast remarkabel nyhet när ledarskribenten slår fast att ”sparpaketet gav absolut inga besparingar”.

Majoriteten är medveten om att det kommer att krävas fortsatt kraftfulla och kännbara åtgärder för att säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling för den sörmländska vården. Det finns ingen quick-fix eller mirakelmedicin. Det är därför som majoriteten, i landstingsbudgeten, slagit fast att vi avser att inleda ett strategiskt arbete med att ta fram utvecklingsplaner för länets tre somatiska sjukhus. Ett arbete där sjukhusens uppdrag tydliggörs och kopplas samman med de framtida fastighetsinvesteringar som landstinget står inför och den regionbildning som är i vardande. Ett arbete där inte struktur utan innehåll står i centrum. Ett arbete där även den politiska oppositionen kommer att ha alla möjligheter att delta. Ytterst handlar det om att skapa långsiktiga förutsättningar för att säkerställa en fortsatt god och jämlik vård för den enskilde Sörmlänningen.

Med detta som utgångspunkt vore det välgörande om även ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren valde att återvända till den inställning som fördes fram så sent som i mars månad detta år:

”Det är dags att alla hjälps åt för att få slut på den långvariga krisen i landstinget.”

Mycket besvärligt läge men inte katastrofalt

Med anledning av den delårsrapport som hälso- och sjukvården i landstinget igår redovisade höjer Östen Eriksson (kd) rösten. Enligt Eriksson är den ekonomiska situationen i sjukvården att betrakta som ”katastrofal”.

Låt mig vara den första att instämma i att situationen är mycket allvarlig. Prognosen pekar mot ett underskott på 246 miljoner kronor. I klartext innebär det att den sörmländska vården spenderat 96 miljoner kronor mer av skattebetalarnas medel än vad landstingsfullmäktige beslutat. Detta är självklart inte acceptabelt. Vi kan inte göra av med mer medel än vad som ryms inom den tilldelade budgeten.

Problemet med Erikssons brösttoner är att han väljer att bortse från det faktum att sjukvården gick in i 2011 med ett faktiskt underskott på minus 226 miljoner kronor. Med andra ord måste vården hantera ett underskott som funnits sedan åtminstone början av 2000-talet. Samtidigt ska nya ekonomiska utmaningar på närmare 50 miljoner kronor om året mötas. Detta ställer stora krav på såväl den politiska ledningen som tjänstemannaledningen.

Eriksson raljerar över vilka ”bortförklaringar” som majoriteten ska hänfalla till. Jag ska göra Eriksson besviken. Majoriteten kommer inte att ägna sig åt ursäkter. Tvärtom tar vi vårt ansvar. Vi har haft ansvar för landstinget sedan augusti 2008 och arbetar varje dag för att säkerställa en fortsatt god utveckling för medborgarna i Sörmland. Under våren har vi därför fattat ett antal beslut för att nå en ekonomi i balans – senast 2014. Beslut som varit svåra och smärtsamma men som vi är övertygade om är nödvändiga.

Min förhoppning är att Eriksson och övriga kristdemokrater i landstinget vill bidra i det arbete som kommer att behöva genomföras under de kommande åren. Ett arbete där verbala bredsidor i syfte att vinna kortsiktiga politiska poäng bör läggas åt sidan till förmån för en konstruktiv dialog.

Historieskrivning á la Östen Eriksson

I ett blogginlägg tecknar kristdemokraten Östen Eriksson en missvisande bild av hur Folkpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna arbetat för att papperslösa och gömda flyktingar ska ges rätt till hälso- och sjukvård i Sörmland. Enligt Erikssons historieskrivning är det kristdemokraternas förtjänst i allmänhet och moderaternas i synnerhet att ett sådant beslut fattats. Låt mig instämma i att Kristdemokraterna arbetat förtjänstfullt med frågan om allas rätt till sjukvård. Detta var även något som jag framhöll i en intervju  med Sveriges Radio P4 Sörmland i måndags.

I en motion till landstingsfullmäktige som besvarades i april 2009 instämde majoriteten i kristdemokraternas syn på det orimliga i det faktum att ett stort antal människor i vårt land står utanför rätten till offentligt finansierad sjukvård. Utöver det som kristdemokraterna föreslog i nämnda motion valde majoriteten att även ge papperslösa och gömda flyktingar rätt till tandvård. Detta ”glömmer” emellertid Eriksson att nämna i sin blogg.

Jag finner det mycket märkligt att vi i majoriteten blir anklagade för att dra frågan i långbänk då det var våra tre partier som möjliggjorde för papperslösa och gömda flyktingar att för över två år sedan ges rätt till: ”Omedelbar sjukvård enligt § 4 i hälso- och sjukvårdslagen och omedelbar tandvård enligt § 6 i tandvårdslagen, sjukvård och tandvård som inte kan anstå samt mödrahälsovård, förlossningsvård, preventivmedelsrådgivning, vård vid abort samt vård och åtgärder enligt smittskyddslagen.”

Det hade varit hederligare om Eriksson i sin historieskrivning uppmärksammat detta beslut och i ärlighetens namn berättat för sina läsare att den förra majoriteten, där Kristdemokraterna ansvarade för hälso- och sjukvården, inte lyckades fatta något beslut i denna riktning. Låt oss glädjas åt det beslut som fattades 2009 och vara stolta över att landstinget nu tagit nästa steg vidgat rätten att även omfatta sjukvård, tandvård samt habilitering och hjälpmedel på samma villkor som för personer med medborgarskap eller uppehållstillstånd.

Revidera kömiljarden och sätt individen i centrum

Mitt debattinlägg i Dagens Nyheter den 10/8 kring den problematik som finns kring Kömiljarden har givit upphov till en debatt om det nuvarande systemets utformning. I en replik till mig i DN den 11/8 skriver socialminister Göran Hägglund att det inte finns fog för mig att hävda att Kömiljarden haft negativa effekter när det gäller kroniskt sjuka patienters vårdbehov. Socialministerns slutsats är att då vårdköerna i Sverige aldrig varit kortare än idag är allt frid och fröjd.

Det problematiska med Hägglunds resonemang är att det endast fokuserar på tillgänglighet och därmed blundar för de negativa konsekvenser som ett sådant synsätt kan får för den enskilde individen. Jag har sedan mitt inlägg publicerades blivit kontaktad av sjukvårdspersonal i såväl mitt eget län som övriga delar av landet. Läkare och sjuksköterskor som vittnar om att Kömiljardens nuvarande utformning bidrar till att exempelvis multisjuka äldre i behov av återbesök får stå tillbaka för att tillgänglighetssiffrorna ska leva upp till regeringens krav. Detta är något som även manifesteras i en replik till socialministern i DN den 17/8 där tre överläkare instämmer i min kritik och lyfter fram behovet av att man ”i svensk sjukvård skapar en ordning där det medicinska utfallet för den enskilde står i centrum. Först då kan man verkligen tala om en vårdgaranti för medborgaren”.

Mot bakgrund av ovanstående är det glädjande att socialministern nu öppnar för att justera Kömiljarden i syfte att förhindra oönskade resultat i form av undanträngningseffekter av kroniskt sjuka patienter.  Min förhoppning är emellertid att Hägglund är att beredd att ta ytterligare ett steg och lyssna på Sveriges läkarförbund och andra företrädare för hälso- och sjukvården. Genom att införa en medicinsk vårdgaranti där den enskilde patientens behov av besök, diagnos, behandling, eventuell rehabilitering och återbesök samordnas kan fokus flyttas från jakten på tillgänglighetsmiljoner till ett system där det medicinska utfallet står i centrum.

Det skulle vara en framåtsyftande reform som på allvar sätter den enskilda individens behov främst.